Advokaten 1
Fokus Justitieombudsmannen 200 år s 22 amhället h
ar genomgått stora förändringar under de gångna 200 åren, och en JO har blivit fyra. Men i mångt och mycket har Justitieombudsmannen fortfarande samma uppgifter – att bevaka medborgarnas intresse och reagera på övertramp från myndigheterna. JO ska nu liksom 1809 ta emot och utreda klagomål från enskilda, och uppmärksamma fel som enskilda tjänstemän eller hela myndigheter begått. Thomas Bull är professor i konstitutionell rätt. Han anser att JO fyller en viktig funktion för det politiska systemets legitimitet. – JO:s uppgift är att legitimera systemet. Man säger att ”vi har koll på det här och om det inte funkar blir det rättelse”. Makten kan inte missbrukas hur som helst, säger Thomas Bull, som fortsätter: – Sedan har JO sina brister – JO är en liten myndighet och Myndighetssverige är stort. Så JO kan inte legitimera allt. prodUcerar rIKtLInJer En liten myndighet förvisso, fast utrustad med olika instrument till hjälp för att granska makten och värna människorna från myndighetsövergrepp. Också de är desamma i dag som när ämbetet kom till, även om tyngdpunkten i JO:s arbete har förskjutits. De tidiga justitieombudsmännen var främst särskilda åklagare och kunde genom att väcka åtal utkräva ansvar av myndighetspersoner som felat. 1800-talets justitieombudsmän tog i genomsnitt upp ungefär tio ärenden per år till åtal. Men under 1900-talet har tyngdpunkten gradvis förskjutits från åtal till ”moraliskt verkande sanktionsmedel som vägledande uttalanden” som forskaren Katarina Alexius Borgström skriver i sin laghistoriska studie av JO-ämbetet. Enligt henne är JO i dag i första hand en ”riktlinjeproducent” för myndigheterna. ChefsJO Mats Melin tycker att ordet riktlinjeproducent är något hårdraget. Men han instämmer i att JO:s främsta funktion är att ge rättslig ledning till domstolar och andra myndigheter. Vägledningen kommer främst i form av JO:s ofta kritiska uttalanden, riktade mot enskilda befattningshavare eller hela myndigheter. Vissa ser nog JO-kritiken som en sorts modern skampåle, säger Mats Melin, som betonar att kritiken inte är ett självändamål. – Vi lägger oss också vinn om att inte bara tala om vad som gick fel utan också att tala om hur en sådan situation, enligt JO:s uppfattning, skulle ha handlagts på ett korrekt sätt, säger Mats Melin. tILLSynen betonaS Inte bara kritik alltså, utan också anvisningar till de myndigheter och personer som ställts vid skampålen och till andra i liknande situationer hur de ska agera. Professor Thomas Bull tror ändå att det faktum att JO kan väcka åtal – och ibland gör det – spelar roll för tyngden av JO:s riktlinjer. – Det faktum att JO har någon sorts tänder gör nog att man fungerar som riktlinjeproducent. Annars kanske ingen skulle bry sig om riktlinjerna, säger han. Att det är så ovanligt att JO agerar åklagare i dag beror enligt Thomas Bull delvis på att många av de fel JO hittar kan vara svåra att bevisa i domstol. Men JO ställs också tidigt inför ett val om man ska ägna sig åt vanlig tillsyn eller en förundersökning. Vid tillsyn är myndigheterna skyldiga att samarbeta med JO och berätta allt om ärendet. Startas däremot en förundersökning gäller straffprocessuella regler, och personer som misstänks för brott kan inte tvingas att lämna uppgifter som är till nackdel för dem själva. – Många gånger tror jag att JO hellre betonar sin tillsynsfunktion, för att få fram uppgifterna. Då är alla medvetna om att det innebär att det inte blir något åtal. Man resonerar som ”låt oss vara ense om att detta är fel och att vi inte gör om det i stället för att hänga någon”, säger Thomas Bull. Advokaten Nr 4 • 2009 »