AMES 1
mellan tio och mitt på dagen, beroende på vad vi
sprang in i kvällen före, och varje dag var det någon designmedveten svensk, korean eller ung engelsk gentleman som skakade av kyla utanför fönstret och väntade på att bli insläppt. Innan julen kom hade butiken sålt slut på nästan allting förutom pennresterna bredvid pennvässaren. Reservoarpennorna var det första som försvann. För en viss drös människor, framförallt män, framförallt i 30- eller 40-årsåldern frambringade upplevelsen att hålla en potentiellt läckande manick mellan tummen och avtryckarfingret lika mycket lycka som en bröllopsvideo. De höll upp dem mot ljuset. De skrev sina namn i skrivstil – en stil de trodde att de hade glömt – precis som att vissla, läsa böcker eller att göra en sak i taget – och ooh:ade och aah:ade medan l:n blev e:n, och när de lät en svans växa ut på m:en och g:na som seglade mot horisonten och svajade som en halsduk som fångats i vinden. OCH DE KÖPTE dem och stegade ut ur butiken med deras pennor fästa på antingen kragen av deras t-shirt eller på innerfickan av deras kavaj eller jacka, likt små emblem som hörde till någon hemlig klubb. Alla ville ha Parker. Det fanns Pilot, Cross, Hero, Papermate, Aurora och Schaeffer som bläck-, tusch- och reservoarpenna, men de som kom till vår butik ville bara ha ett märke. Det var ingen isolerad händelse. Medan lagret i vår butik krympte snabbare än under Black Friday hos Elgiganten såg Parker Pen en försäljningsökning på nio procent på sina reservoarpennor under 2015. Ett företag som tidigare blivit 30 nedslaget, lyft med ett kraftigt tag i kragen, och lagts över en stol bara för att bli nedslaget igen har på något sätt, trots sin överflödighet på grund av evolutionstrenden mot att skriva med tummarna istället för med fingrarna, gjort en storstilad comeback. Denna comeback lutade sig mot Parkers goda utseende. Det vilade också på märkets en gång i tidens starka allestädesnärvaro. Men ännu mer gjorde nu Parker en comeback på grund av ”accelerationism”. Vårt sätt att leva växer med en sådan svindlande hastighet att vi, vare sig vi vet det eller inte, innerst inne längtar efter att någon ska bromsa tempot, om än bara för en liten stund, och Parker-pennan – den simpla Parker-pennan man måste ladda, skaka och vänta på någon sekund om bläcket är för kallt, eller ännu lite längre om det är för varmt – är som två bestämda fötter på bromspedalen. Att ta fram en reservoarpenna är lite som att ta tre djupa andetag eller att åka på yoga-retreat i Indien. MEN FÖR ATT förstå allt det här är det bäst att man tittar bakåt i tiden. Parker uppfann inte reservoarpennan, men de tog den definitivt längre än något annat pennföretag. De dök upp på scenen fyra år efter Waterman, det första märke att erbjuda en reservoarpenna. Men de började snabbt förbättra designen, vilket inte var så svårt eftersom de flesta reservoarpennor vid den här tiden sköt bläckvätska överallt (därav det engelska namnet ”fountain pen” kan man tänka). Parker utvecklade en teknik som sög bläcket bort från spetsen när den inte användes och när inte ens det fungerade uppfann de ”Quink”, vilket alltså är ”Quick Drying Ink” eller snabbtorkande bläck, som man säger på svenska. Det största steget Parker tog var dock deras produktion av pennan som gett företaget 400 miljoner dollar under dess 30-åriga historia – Parker 51. Marknadsförarna kallade 51:an ”Världens mest önskade penna”, och var försiktig med vad du önskar dig för det är precis vad den blev. Genom att lägga mer engagemang på designen, Parker 51 har en täckt spets, vilket lite grann ser ut som en pingvin som glider över isen på magen, och genom att göra den dyrare än andra kontorspennor, så erbjöd Parker inte bara möjligheten att äga ett skrivmedel, de erbjöd en lyxartikel. Det skadade inte heller Parkers image ett dugg att deras penna påminde om bombflyget Mustang P-51. Trots att deras produktion tvingades upphöra under andra världskriget växte efterfrågan och väntelistan på order under tiden. När kriget i Europa till slut var över och General Alfred Jodl signerade Tysklands kapitulation gjorde han det med en Parker 51. Parker: en penna, och en synekdoke för världsfred. Reservoarpennan, och i synnerhet Parkers, kluddade ned sitt namn i samhällets medvetande som pålitlig produkt och varumärke. Något du kunde lita på. Och i en tid där vi inte kan lita på internet eller telefon och där vädret spelar oss spratt genom att ge oss årstider i fel ordning är reservoarpennan, vänta-en-sekund-så-ska-jag-bara-hitta-ett-papper-reservoarpennan, på gott och ont, sett som en slags fyr. Den vänder oss tillbaka till en tid som var mindre manisk. HÖRDE DU NÅGONSIN om ”The Time Warp Wives”? En story som dne engelska dagstidningen Daily Mail lyfte fram för några år sedan om en grupp kvinnor i Liverpool, några väninnor, som var så överväldigade av utvecklingen, av vad futuristen Alvin Toffler kallade Den tredje vågen, att de hade tagit beslutet tillsammans med sina män att sluta spela med. De valde den tidsperiod som passade dem bäst. För de flesta av dem var det 50-talet, någon tog 60-talet. De beslutade sig för att överlåta sig till den perioden och avhålla sig från majoriteten av utvecklingar som kommit efter dess. De påstod sig vara lyckligare. Mormoner gör något liknande och de påstår också att de är lyckligare. Luca har en gammal Nokia 3210 och han slutar aldrig skratta.