Advokaten 1
vokater som har erfarenhet av Haagkonventionsären
den. Örjan Landelius betonar dock att det alltid är föräldern själv som väljer ombud. susanne ekberg-carLsson är en av de advokater som har sådan erfarenhet. Hon har företrätt ett antal föräldrar i bortförandeärenden, både föräldrar som själva fört bort barn, och föräldrar som haft barnet boende hos sig när det förts bort. Som regel finns ingen illvilja bakom bortförandena, påpekar Ekberg-Carlsson. – Föräldrarna har ibland handlat som de tror är förenligt med barnets bästa, men kanske utan att ha tänkt på konsekvenserna, säger hon. Den korta tidsfristen i Haagkonventionen, sex veckor, gör Haagärendena speciella, konstaterar Susanne EkbergCarlsson. Det gäller att vara tillgänglig både för klienterna och för andra kontakter och flexibel i sitt arbetssätt. Brådskan i ärendena förstärks ockAdvokaten Nr 1 • 2011 så av den ettårsgräns som finns både i Haagkonventionen och i Bryssel II-förordningen (se faktaruta). Advokat Jessica Sandberg arbetar också med bortförandeärenden. – Arbetet sker även utanför den vanliga rättsapparaten, som mot andra ambassader. Det handlar mycket om diplomati och medling, säger hon, och konstaterar att det ibland också kan bli akuta situationer, så att man måste ringa gränspolisen, eller ha kontakt barnbortFörandeÄrenden Reglerna om hur man ska hantera barn som olovligen förts bort eller hålls kvar finns internationellt först och främst i 1980 års Haagkonvention om internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen), som omfattar 82 länder. Haagkonventionens grundprincip är att barn snabbt ska föras tillbaka till det land där de har sitt hemvist, och att eventuella tvister om vårdnad, boende och umgänge ska lösas i hemlandet. Hemvistet avgörs inte av medborgarskap, utan av var barnet bott och var det är rotat. Konventionen innehåller fem olika så kallade vägransgrunder då en stat kan vägra att sända tillbaka barnet. De viktigaste är att barnet har levt i det land hon eller han förts bort till i över ett år och funnit sig till rätta i den nya miljön; att en flyttning innebär risk för att barnet utsätts för fysisk eller psykisk skada; eller att barnet, förutsatt att det uppnått tillräcklig ålder och mognad, själv motsätter sig flyttningen. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom verkställighetslagen. Den så kallade Bryssel IIförordningen (egentligen Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000) innebär bland annat en förstärkning av Haagkonventionens regler. Bland annat betonas rätten att höras för både barnet och den förälder som fört bort barnet tydligare. Den viktigaste skillnaden mellan Haagkonventionen och Bryssel II är att ett EUland inte får vägra att lämna över ett barn till en annan medlemsstat med hänvisning till att det finns risk för fysisk eller psykisk skada, om det mottagande landet kan visa att man vidtagit åtgärder för att undanröja riskerna, till exempel genom att omhänderta barnet. Bryssel II gäller mellan EUländerna (utom Danmark). Beslut enligt Haagkonventionen och Bryssel II ska verkställas av det land där barnet befinner sig. I de flesta fall lämnar föräldern över barnet frivilligt. 21