Nolltretton 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Bud Spencer & Terrence Hill
Classic collection Vol 1 + 2 5+5 disc Idag är de nästan bortglömda men på 70- och 80-talet var den dynamiska duon Bud Spencer och Terrence Hill hur stora som helst. De var ett typiskt radarpar där Terrence var snygg och cool och Bud var stor och stark. Tillsammans gjorde de en lång rad filmer i spagettiwestern/actionkomedi-facket, och även om de knappast fick filmkritikernas och branschens erkännande FILM så vann de publikens hjärtan. I dessa två boxar finns tio av parets filmer samlade, exempelvis Rough Night V.48 Fyra gamla studentkompisar drar till Miami för att ha möhippa för Jess, en politisk karriärkvinna som nu ska gifta sig med sin mesige man. Jess har även bjudit in en australiensisk knasboll och partyt kan starta. Festen blir dock inte långlivad för efter en tragisk olyckshändelse börjar kvällen urarta när problemen plötsligt kommer slag i slag. Liknande upplägg har vi sett förut, i exempelvis ”Bridesmaids”, ”Baksmällan” och ”Länge leve Bernie”, och ”Rough night” har inte så mycket originalitet att addera till den genren. Inledningen är svag och har svårt att hitta rätt ton. Det känns töntigt med de grova skämten som ska visa att tjejer kan vara ”precis som killar”, och rollfigurerna pratar om saker som Skype och Facebook som om publiken inte visste vad det var. Successivt tar sig dock filmen och sista halvan är riktigt rolig. Särskilt unik är måhända ”Rough Night” inte och upplägget med de ombytta könsrollerna blir emellanåt lite väl övertydligt, men man får en trevlig stund och ett och annat gapflabb, så som lättsam komedi blir slutbetyget godkänt. (TP) Wish upon V.48 Det där med att plötsligt få en massa önskningar som kan gå i uppfyllelse är en gammal dröm som de flesta av oss någon gång fantiserat kring. Det är också ett tema som skildrats på film ett antal gånger och där har sensmoralen ofta varit att man ska se upp med vad man önskar sig för det blir sällan så bra i slutändan som man tror. Det är också temat för ”Wish upon”, en high school-skräckis där den unga tjejen Clare, halvt trakasserad av skolans tuffa gäng och med en pappa som försörjer sig genom att leta grejer i soptunnor, plötsligt en dag kommer över en kinesisk speldosa som visar sig ha den magiska förmågan att ge sin ägare sju önskningar. Men det finns också en baksida med speldosan, något Clare snart blir varse. Så mycket skräck bjuder nu ”Wish upon” inte på, och inte spänning heller eftersom man kan räkna ut hela handlingen efter sisådär fem minuter. Faktum är att det mesta är ganska fånigt och trist med denna film. Det är inget totalhaveri men den känns så onödig och fantasilös. Lite coola dödsscener hade piggat upp. Fast allra helst hade jag önskat ett manus som inte skriker lågbudget och idétorka. (TP) ”Banana Joe”, ”Go for it” och ”Miami Super Cops”. Ett måste för alla konnässörer som gillar film lite utanför Hollywoods finrum. (TP) TIPSET Manchester by the sea Casey Affleck är en fastighetsskötare i Boston med taskigt ölsinne. För det mesta är han dock nedstämd och småsorgsen, och det visar sig finnas en anledning till det. Och inte blir det bättre den dag han får beskedet att hans bror gått bort. Dessutom blir han vårdnadshavare till broderns tonåriga son, något han inte räknat med eller är särskilt sugen på. Han gör dock sitt bästa för att ordna det praktiska, samtidigt som vi i tillbakablickar får se en tragisk familjehistoria spelas upp. Affleck gör en strålande skådespelarinsats i detta lågmälda, vardagsnära drama och belönades även med en Oscarstatyett för sin roll. För vissa kan filmen säkert uppfattas som alltför nedtonad och händelsefattig men styrkan ligger just i den realistiska skildringen av ett liv i en småstad på den amerikanska östkusten. Skådespeleriet är överlag imponerande, dialogen känns naturlig och även om sorgen och tragiken ligger tung över berättelsen är det en härlig filmupplevelse. (TP) Dunkirk V.49 Ännu en film om andra världskriget. Går det att verkligen att hitta någon ny vinkel eller något nytt sätt att skildra detta krig som det redan gjorts film om så många gånger? Ja, är det någon som ska lyckas är det väl Christopher Nolan som varit en av 10-talets bästa regissörer med filmer som ”Inception”, ”The Dark Knight Rises” och ”Interstellar” på meritlistan. I ”Dunkirk” koncentrerar sig Nolan på händelserna vid franska Dunkerque där 400.000 engelska och franska soldater var omringade av tyskarna och väntade på att evakueras till England. Vi får följa tre historier som går in i varandra, på land, till sjöss och i luften. Det är en intensiv och suggestivt berättad film som med snyggt foto, fantastisk ljudläggning och hushållning av repliker skapar en tät stämning som verkligen känns. Nolan har ett mer personligt anslag än i många andra krigsfilmer. Dunkirk har också explosioner och stora masscener men framförallt en kamera som kryper nära och skapar en realistisk och förtätad känsla. Den upphackade tidslinjen tillför egentligen inget, karaktärerna lyckas inte riktigt intressera, det blir lite utdraget på slutet och den riktigt effektfulla finalen saknas. Det gör att ”Dunkirk” inte når upp till Nolans tidigare mästerverk, men det är ändå en riktigt bra film som håller publiken på helspänn ända fram till slutet. (TP) Superswede V.50 På 70-talet var racerföraren Ronnie Petersson en av landets största sportstjärnor och ett av toppnamnen inom Formel 1, även om han aldrig tog hem VM-titeln. Det hela fick dock ett abrupt och tragiskt slut i september 1978 när Ronnie kraschade under ett lopp på Monzabanan. I denna dokumentär berättas historien om den svenska racerföraren på riktigt för första gången. Man kan undra varför det inte skett tidigare, och svaret är nog så enkelt som att Ronnie som person verkade vara ganska ointressant. Trevlig, duktig och allmänt hyvens javisst, det vittnar alla medverkande i filmen om. Kanske lite för hyvens sett ur dokumentärfilmssynpunkt, för det finns liksom ingen story att berätta. Eller också är det bara regissör Henrik Jansson-Schweizer som inte är tillräckligt skicklig för att helt ro hem det. Styrkan i ”Superswede” ligger i skildringen av 70-talets Formel 1-cirkus där förarna var polare, men dessvärre förolyckades på löpande band. Ronnie, hans fru Barbro och deras dotter Nina kommer vi dock aldrig in på livet. Mycket, särskilt slutet av filmen, hastas förbi väl snabbt utan att förklaras. Och när filmen är slut inser man att den story som är värd att berättas inte är Ronnies - utan Barbros. (TP) KLASSIKERN Blade Runner (1982) Nu går ”Blade runner 2049” på biograferna, men för att få ut maximalt av filmupplevelsen bör man nog se Ridley Scotts futuristiska och filosofiska original från 1982. Det blev en kultrulle inom science fiction-genren redan när den kom och har behållit den statusen sedan dess. Filmen utspelas i Los Angeles år 2019, i en framtid då människan har lyckats skapa smarta och starka robotar, så kalllade replikanter, som används som slavar. Dessa är så välgjorda att de inte går att skilja från riktiga människor, vilket börjar medföra problem som gör att man beslutar att ”pensionera” alla replikanter. Detta uppdrag utförs av så kallade ”Blade Runners” och en av dessa är Harrison Ford som har huvudrollen (Ford medverkar även i den nya filmen). I en dystopisk storstad åker han omkring och jagar replikanter i denna melankoliska actionfilm och tvingar tittaren att fundera kring frågor om vad liv och mänskliga känslor egentligen är. (TP) NOLLTRETTON 71