Advokaten 1
Gästkrönika GästkRöNiköR BENGt GöRANssoN Tjurskal
liga hellre än beställsamma ett spÅr i deBatten om terroristdådet i Norge handlar om rättsstaten. Förövarens advokat ställs inför TV-reporterns fråga hur han kan åta sig att försvara en som gjort sig skyldig till ett så grymt och våldsamt brott. Frågaren har en lätt förebrående ton – hur kan han, medlem av Arbeiderpartiet dessutom, åta sig ett sådant uppdrag? Och då slår det mig att begreppet rättsstat tydligen inte är så väl förankrat som vi gärna vill tro när vi jämför vårt land med andra länder. Och jag minns hur en riksdagsledamot en gång i TV upprört anklagade en försvarsadvokat för att han inte lyfte fram de skäl som talade för hans klients skuld. Advokaten, menade vederbörande, borde tillvarata rättvisans, dvs. åklagarens och domstolens, eller kanske rentav statens, intressen, inte den åtalades. Nu är kanske risken ändå inte så stor att vi i brottmål får mer allmänna krav på en förändrad roll för försvarsadvokaterna, men redan detta, att man i TV kan ställa den fråga som skedde, borde få oss att uppmärksamma en oroande, och besläktad, tendens på ett annat område, nämligen att myndigheter allt oftare framträder som statsapparatens organ för att hålla ordning på medborgarna, inte som företrädare för medborgarnas intressen. Det har nämligen skett en märklig glidning i synen på uppgiften under de senaste decennierna. Första gången jag på allvar noterade detta var vid ett besök på Försäkringskassan. Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har, stod det på ett anslag innanför entrédörren. Jag skrev några rader i Aftonbladet, vilket kanske förklarar varför anslaget försvann, men i en replik förklarade den dåvarande 16 generaldirektören att budskapet lämnades av Försäkringskassan som ett led i att den blivit mer ”försäkringsmässig”. Påståendet var inte helt glasklart: Vi frågar inte hur många väskor du blivit av med utan hur många du har kvar, inte hur stora skador din bil har fått utan om den går att köra utan dörr, inte hur mycket som har brunnit upp utan hur mycket som inte brann alls. Som försäkringsdirektör hade generaldirektören nog inte tänkt färdigt. Tydligt var dock att kassan hade omdefinierat sin uppgift, den var inte längre att sörja för att sjuka hade ekonomisk trygghet, den var att hushålla med statens skattepengar. Läkarintyget som var den försäkrades dokument för att inför Försäkringskassan hävda sina krav på sjukpenning kalllas numera medicinskt underlag och ska lämnas på ett av kassan upprättat formulär. Vad är arbetsförmåga och vad är inte arbetsförmåga? Vad är sjukdom och vad är inte sjukdom? Frågorna besvaras ofta utifrån den styrande myndighetens administrativa utgångspunkt. Försäkringsläkaren som har att överpröva läkarintyget ska inte ha personlig kontakt med försäkringstagaren eftersom det skulle göra honom eller henne jävig. Men hur oberoende är försäkringsläkaren av sin uppdragsgivare? Vad har det inneburit för den enskildes rättssäkerhet att den sjukes läkare inte längre har rätt att hävda sin diagnos inför Försäkringskassan? Kassan är både åklagare och domare i det som kan sägas vara sjukförsäkringens rättsprocess. Detta är ett vida större problem än den ökade byråkrati som det nya systemet skapar. Men även detta bör man funAdvokaten Nr 6 • 2011