Advokaten 1
Debatt Domare bör göra preliminära A En domare bö
r på ett tidigt stadium av tvistemålets handläggning kunna tala om hur han kan tänka sig att döma. Det skulle ofta vara en tröst och en bot för parterna att få en bedömning som manade till en tidig uppgörelse, skriver advokat Svante Thorsell. dvokater ägnar sig dagligen åt att göra prognoser över tänkta utfall och diskutera dem med klienten. Det är just momentet av förutsägbarhet som är klientens grund för sina beslut. Det är förutsägbarheten av ett handlande som rättsstaten vilar på. Ingenting märkligt med detta. Men från detta har domstolarna gjort sig arbetsbefriade. Domaren, menar jag, borde ha en plikt att i tvistemål lämna sin prognos på ett tidigt stadium. I rättegångsbalken 42 kap. 17 § anges tämligen vagt att rätten skall ”verka” för att parterna förliks. Domaren som leder denna förhandling kommer, med den sedvänja som råder, i praktiken aldrig med ett eget förslag till lösning ty det vore att sticka ut huvudet för långt då bedömningen kan bli en helt annan när fakta, bevis och argument lagts fram vid en huvudförhandling. Inom amerikansk rätt, också dansk, finns en praxis där domaren relativt omgående talar om hur han med ledning av det material som rätten hittills fått in, vilket väsentligen kan avvika från vad som senare tillförs målet, kan tänka sig att döma. Redan när rätten tagit del av stämningsansökan och sva32 romål, åtminstone om parterna företräds av dugliga advokater, är det ofta möjligt för rätten att ha en föreställning om utgången. Ofta hör jag domare som säger: ”Jag vet hur detta skall gå, varför skall vi låta målet svälla i tid och ymmig skriftväxling utan nytta för någon?” Detsamma ger också ombuden ofta luft åt på ett tidigt stadium. I skiljemål, privat rättskipning, hör jag ibland ledamöter klaga över att de redan när de tagit del av de inledande skrifterna, som motsvarar stämningsansökan och svaromål, har en klar bild över utgången. Men det som man kunde uppfatta som processens slut blir då startskott för en ymnig skriftväxling av parternas ombud. Då rullas den stora ofärden in på överlastade dokumentvagnar med skrifter. Tämligen onödigt då det mesta varit känt i målets inledning. När så skiljemännen väl tvingats att tillgodogöra sig hela materialet och avkunnat dom börjar en ny tsunami med inlagor till hovrätten av dem som anser sig rätten hava där parterna i huvudsak överklagar vad andra borde eller inte borde ha fått för sina rättegångskostnader, vad de själva förtjänar därvidlag, samt vad skiljemännen, utan att jävsregler funderats över, tilldelat sig själva. Nåväl; någon gång klagas det i hovrätten över formella fel i skiljeförfarande. Till vilken nytta är allt detta för andra än juristerna? I vilken mån är det en service för parterna värd namnet? Åter tiLL den aLLmänna domstolen. En domare bör alltid vara väl insatt i målet vid den muntliga förberedelsen och bör kunna säga till parterna: ”Att med ledning av det material jag idag fått in blir utgången i målet följande”. En sådan preliminär bedömning ger parterna goda skäl att med skärpa sköta sina processuppgifter från processens första dag. Implicit innebär domarens uttalande en anmodan till parterna att nogsamt begrunda fortsättningen. Är rättens uttalande relevant? Har vi ett underläge i processen som kan hämtas hem? I vilket eller vilka avseenden bör, om möjligt, taktiken ändras? Kort sagt, kan uttalandet vara en avstämning till huruvida parterna skall spendera ytterligare energi och kostnader på målet – vill vi gå vidare? Ett tänkt domslut kan förändras över tid i takt med att nya omständigheter framkommer, bevis och motbevis blir Advokaten Nr 6 • 2011