Advokaten 1
Debatt hos rättens aktörer är av betydelse i ett
mål rörande handlingar som begicks långt innan Romstadgan förhandlades fram. Möjligen skulle en hänvisning vara på sin plats för att påvisa brottets allvarliga karaktär, men något sådant förklaras inte av domstolen. Det samlade intrycket är att det hos de juridiskt skolade aktörerna i rättegången rådde en påtaglig okunskap rörande den folkrättsliga materian. Detta är naturligtvis allvarligt – inte minst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. När vi nu fortfarande är i början av vad som kan antas leda till en relativt utvecklad svensk praxis i dessa frågor är det naturligtvis av stor vikt att domstolarna skaffar sig ingående kunskaper om folkrätten. Vi har exempelvis tidigare bevittnat hur Migrationsöverdomstolen tolkat gränsen för vad som utgör en väpnad konflikt på ett sätt som inte stämmer överens med den tolkning som växt fram internationellt. Först efter ett omfattande arbete av svenska Röda Korset ändrade Migrationsöverdomstolen sin praxis. FoLkrätten har kommit att bli allt viktigare för rättstillämpare i Sverige när omvärlden tränger sig på. Det är inte minst tydligt på straffrättens område genom den utveckling som skett genom Romstadgans antagande och den omfattande praxis som kommit från de internationella krigsförbrytartribunalerna. Det har nu gått över tio år sedan Internationella straffrättsutredningen, med anledning av Sveriges anslutning till Romstadgan, lade fram sitt betänkande om en förändrad och mer detaljerad brottsbalk avseende bl.a. folkrättsbrottet. Att detta ännu inte lett fram till lagstiftning är talande och beklagansvärt. Folkrätten är ett oerhört brett fält med motsvarigheter på de flesta av den nationella rättens discipliner. Det kan knappast begäras att nationella jurister på egen hand och på kort tid ska kunna analysera och följa den folkrättsliga utvecklingen. Däremot föreligger det ett nationellt ansvar att Sveriges folkrättsliga förpliktelser får genomslag i nationell rätt. En annan del av detta ansvar är hanteringen av utbildningsfrågor. Exempelvis har Folkrättskommittén pekat på behovet av utbildning i folkrätt för svenska rättstillämpare. För den som är särskilt intresserad av den internationella humanitära rättens område utgör också Folkrättskommitténs betänkande (SOU 2010:72) en utmärkt introduktion. Mot bakgrund av Makitan-fallet förefaller utbildningsbehovet vara påfallande hos de juridiska aktörerna, i första hand hos tingsrätten som måste förväntas känna lagen men också hos åklagarna som, förutom att de synes ha åberopat irrelevanta rättsregler, i likhet med försvararna inte heller förefaller ha bidragit till en korrekt juridisk bedömning av målet. Initiativ lär tidigare ha tagits för att vidareutbilda svenska domare och åklagare i folkrätt men dessa ansatser verkar inte ha fått genomslag. Idag styrs åtal för folkrättsbrott till Stockholms tingsrätt sannolikt med förhoppningen att Sveriges största och mest specialiserade tingsrätt ska ha nödvändig kompetens för denna typ av mål. Domen i Arklöv-fallet vittnar förvisso om att juristdomarna i det målet hade erforderlig folkrättslig kompetens. Domare kommer dock och går och någon kunskapsspridning verkar inte ha skett. Om internationella straffrättsutredningen får gehör för sitt förslag kommer åtal för folkrättsbrott att kunna hamna i alla tingsrätter. Det poängterar ytterligare behoven och vikten av att en betydande satsning görs på utbildning i folkrätt för domare. Självfallet bör utbildningsinsatser även riktas mot åklagare och advokater. vi kan aLLa hÅLLa med om att de brott som begås under väpnade konflikter måste straffas. Det internationella samfundets kamp mot straffrihet inom detta område blir aldrig starkare än ländernas egna förmågor att på ett kompetent sätt hantera dessa komplicerade fall. Att det är viktigt att tillämpa reglerna på ett korrekt sätt behöver knappast understrykas. I slutänden handlar det om trovärdighet för domstolarna att kunna tolka och tillämpa folkrättens regler. n Ola Engdahl docent i folkrätt försvarshögskolan Ola Engdahl. Advokaten Nr 6 • 2011 35