Advokaten 1
i arabvärlden tar lång tid om i landet. I juni dr
abbade två milisgrupper samman i Tripoli då även tyngre vapen användes. I slutet av juli mördades en prominent politisk aktivist i Benghazi och dagen efter rymde 1 200 fångar från ett fängelse i staden. Benghazi i öster är i dag för farligt att besöka för utlänningar. LÄGET I MELLANÖSTERN OCH NORDAFRIKA ser allt annat än ljust ut, men betyder det att de folkliga upproren och demokratiseringen har misslyckats? Det är alldeles för tidigt att säga. Det är lätt att glömma att det bara gått två och ett halvt år sedan allting startade, och när det handlar om att bygga demokrati så är det en väldigt kort tid. Speciellt i en region som är den minst demokratiska i hela världen. Den arabiska våren har ibland jämförts med murens fall och kommunismens sammanbrott. De flesta har nog positiva minnen av hur smidigt de östeuropeiska länderna övergick till demokrati. Men som statsvetaren Shlomo Avineri skriver i essän ”Transformations in Eastern Europe and lessons for the Middle East” så är det bara delvis sant. I Polen, Ungern, Tjeckoslovakien gick det relativt bra, framför allt på grund av att de hade en lång historia av civilt samhälle och demokrati (om än med brister). Men i andra länder har övergången misslyckats. I Vitryssland finns stora brister när det gäller respekten för demokratiska fri- och rättigheter och landet är ingen fungerande demokrati. DET VI HAR SETT I ARABVÄRLDEN I SOMMAR visar på vilka enorma utmaningar länderna står inför. Det allra viktigaste är förstås att de får en pluralistisk konstitution, fria val, oberoende domstolar, press- och yttrandefrihet. Men enligt Shlomo Avineri är det nästan lika viktigt med ett fungerande civilsamhälle – ett nätverk med oberoende organisationer som ideella föreningar, fackförbund, yrkessammanslutningar, religiösa samfund, akademiska institutioner och så vidare. Advokaten Nr 6 • 2013 I dag, när detta saknas, tar människorna i stället till gatan för att uttrycka missnöje. Väl där blir det ofta våldsamma sammandrabbningar, antingen mellan demonstranter och polis, eller mellan demonstranter med olika politiska uppfattningar. Vad som behövs i Mellanöstern och Nordafrika är tolerans, öppen debatt och förmåga att kompromissa. När jag var i Tripoli i Libyen i augusti 2011 insåg jag att demokratiseringsprocessen i arabvärlden kommer ta lång tid. Och redan då bestämde jag mig för att jag ska fortsätta bevaka dessa historiska omvälvningar resten av min karriär. Jag tänkte att eftersom jag har varit på plats från början måste jag också vara på plats för att se hur det slutar. Men även om jag blir riktigt gammal kommer jag nog inte att få uppleva det. Samir Abu Eid Sveriges Televisions korrespondent i Mellanöstern och Nordafrika och mottagare av Advokatsamfundets journalistpris 2013 25 Det är lätt att glömma att det bara gått två och ett halvt år sen allting startade, och när det handlar om att bygga demokrati så är det en väldigt kort tid. Speciellt i en region som är den minst demokratiska i hela världen.