Nöjesnytt Jönköping 1
vacker black metal Jag är så pass gammal att jag
lyssnade sönder Venoms banbrytande album Black Metal från 1982, men genren som tog sitt namn från titellåten har jag alltid ett kluvet förhållande till. Jag förstår den både musikaliskt och rent intellektuellt, men känslomässigt har jag haft svårt att relatera till den, med vissa undantag, som Watain och Bathory. Men ibland dyker det upp band som lyckas trycka på den där punkten i mig som gör att jag hör det vackra i det brutala och som gör att dessa element möts i en sagolikt underskön kakafoni. Norska Sturmgeist är ett sådant band och deras album Manifesto Futurista från 2009 är i sin genre skitbra. Så var det sagt. det är bara hybris om man har fel Att Kanye West är spritt språngande galen kan vi väl vara överens om? Men, det hindrar inte att han kan göra musik som faktiskt är angelägen och vacker. Det nya mastodontalbumet Donda är bitvis ogenomträngligt i sitt snåriga, eklektiska och allt annat än lättsmälta musikaliska landskap, men bland alla tusentals gästartister och mer eller mindre krystade experiment dyker det upp några riktiga pärlor till låtar. Som Jail Pt 2, där både DaBaby och Marilyn Manson (!) gästar. Donda har fler bra spår ska sägas, men Jail Pt 2 framstår ändå som den låt som visar att Kanyes alla excentriska tilltag inte bara handlar om hybris. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. upptäck explorer tapes stora röda maskinen Taylor Swifts samarbete med Aaron Dessner från The National och Justin Vernon (Bon Iver), som resulterade i de makalösa albumen Folklore och Evermore, slog ner som en bomb i musikvärlden. Men Dressner och Vernon hade faktiskt jobbat ihop långt tidigare och redan 2018 släppte de ett album tillsammans under Big Red Machine. Det var väl bra, men det är uppenbart att Swift-samarbetet gjort dem gott: uppföljaren How Long Do You Think It’s Gonna Last är på många sätt en musikalisk släkting till Folklore, eller kanske framför allt Evermore, och för samman allt det som är bra med The National, Bon Iver och…ja, Taylor Swift. Föga förvånande är det också just Taylor som sjunger på albumets bästa spår, Renegade. Max Townsleys och Drew Ericksons största claim to fame är att Keith Urban spelat in en av deras låtar, Texas Time. Men det är högst troligt bara en tidsfråga innan duon och deras projekt Explorer Tapes är ett namn som nämns med den största respekt i musikvärlden. Att lyssna på Explorer Tapes är som att ta en djupdykning in i en äkta popnörds skivsamling. Referenserna haglar – Brian Wilson! Todd Rundgren! The Beatles! Death Cab For Cutie! – och de oförglömliga melodierna står som spön i backen. Så oerhört uppfriskande att det fortfarande görs gammal hederlig pop som ändå låter så oerhört 2021. people ainÊt no good mörkare än mörkt In i det längsta har jag undvikit att lyssna på Leonard Cohens postuma album You Want It Darker. Men så hittade jag den billigt och begagnat på vinyl och tänkte, ”äh vafan”. Och första genomlyssningen av titellåten är helt ärligt en av de starkaste musikupplevelserna jag haft på senare år. Spela den aphögt i ett nedsläckt rum och jag lovar att tårarna inte är långt borta, åtminstone inte om du har levt ett halvt liv. Och som min gode vän Lunkan uttryckte det så fint: ”Känslan av att det är bråttom att leva är redan nu påtaglig…” Tv-serier och filmer är ofta bra sätt att återupptäcka musik på. Ibland inser man hur bra en låt är bara för att den passar så perfekt in i en cineastisk omgivning, och ibland påminns man bara om hur jävla bra en låt som man glömt bort faktiskt bara är oavsett. People Ain’t No Good med The Cramps är en sådan låt. Den dök upp i ett avsnitt av den fantastiska komediserien A.P Bio (se sidan med streamingtips) och jag har inte kunnat sluta spela den sedan dess. The Cramps är i sina bästa stunder det enda rock’n’roll-band man behöver och People Ain’t No Good är i andra stunder den mest talande – och hårdast rockande – låten som någonsin gjorts. Finns på det makalösa albumet A Date With Elvis från 1986.