Nöjesnytt Jönköping 1
När man ändå av en eller annan anledning måste st
anna hemma och inte kan, eller orkar, göra något annat än att ligga i soffan så måste man ha lite förströelse för att inte gå under av leda. Nöjesnytt har därför listat några av de bästa tv-serierna och filmerna just nu. frossa i film & serier TV-SERIER TED LASSO, SÄSONG 2 (APPLE TV+) Hyllningarna av och prisregnet över Ted Lasso tycks aldrig vilja ta slut efter första säsongens succé. Och sällan har väl en tv-serie varit så värd att hylla. Första säsongen levde mycket på överraskningsmomentet – att det faktiskt inte bara handlade om förväxlingskomik, fotbollshumor och kulturkrocks-buskis – men i andra säsongen har man spunnit vidare på alla karaktärers personligheter och egenheter och gett dem mer plats. Jag tror faktiskt aldrig jag sett en så varm, vacker, sorglig och samtidigt så rolig serie någonsin, med så väl utmejslade karaktärer som är mänskliga och karikatyrer på samma gång. Jag vill vara kompis med Ted Lasso, jag vill ha Rebecca Wellton som chef, jag vill ta en bira med Roy Kent och jag vill snacka fotboll och filosofi med Coach Beard. Och jag vill aldrig att serien ska ta slut. PREMIER LEAGUE – NÄR FOTBOLLEN FÖRÄNDRADES (SVT PLAY) Steget från Ted Lasso till den här briljanta dokumentärserien från BBC är inte så långt som man kan tro. Här berättas bakgrunden till varför Premier League – världens bästa och mest inkomstbringande fotbollsliga – blev till och vilka konsekvenser det fått för fotbollen, det engelska samhället och ekonomin och för omvärlden. Det blir extremt trovärdigt när alla parter får komma till tals, och det görs inga försöka att skönmåla någonting – all smutsig byk (och det finns mycket) ska tvättas, och det är både underhållande och en smula tragiskt. Jag vet inte, men jag inbillar mig dessutom att man inte behöver vara ett dugg intresserad av fotboll för att ha behållning av Premier League – När Fotbollen Förändrades. DET SOM GÖMS I SNÖ, SÄSONG 2 (VIAPLAY) Robert Gustafsson var otippat bra i första säsongen av Viaplays krimserie Det Som Göms I Snö, och han fortsätter i samma stil i andra säsongen. Hans gestaltning av Peter Wendel är både trovärdig och intagande och när huvudkaraktären nu inte bara brottas med sviterna av sin brors självmord, utan också en underbemannad Kalla fall-grupp och ett ytterst känsligt ärende, får Gustafsson briljera än mer. Leif GW Persson står bakom idén, som återigen bygger på verkliga händelser, och det är väl ingen djärv gissning att en viss ökänd Kapten Klänning har fått stå förebild till den förskräcklige regionchefen Ludvig Larsson. Larsson spelas av Samuel Fröler och frågan är om han inte överglänser Gustafsson den här gången. Skönt med en riktigt bra svensk krimserie! A.P BIO (HBO NORDIC) Jack Griffin är en publicerad filosofilärare med referenser från Harvard, minsann. Men när han förlorar sitt drömjobb till sin ärkerival Miles Leonard blir han tvungen att återvända till sin hemstad Toledo och börja undervisa på sin gamla high school och dessutom bo hemma hos sin döda morsa. Jack bestämmer sig dock för att använda undervisningen för att på sitt eget finurliga sätt ta hämnd på Miles – och det är så jävla roligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. För mig okände Glenn Howerton gör rollen som Jack strålande, men det är – i som så många av de bästa komediserierna – birollerna som är den stora behållningen. Och det finurliga och ständigt överraskande manuset. Plus att musikcastingen är oantastlig. MIDNIGHT MASS (NETFLIX) En skräckserie om religion och det övernaturliga? Hur intressant och originellt kan det vara år 2021? Ganska så jävla just det, kan jag tala om. Midnight Mass är skapad och regisserad av Mike Flanagan, som gjort några av de senaste årens skarpaste skräckfilmer – Hush, Oculus, Before I Wake och Doctor Sleep – och frågan är om han inte överträffat sig själv med Midnight Mass. Det är ruggigt (naturligtvis), men också klaustrofobiskt obehagligt och inte minst, smart. För över all skräck ligger fundamentala frågeställningar om människans vara eller icke vara, om vår tillkomst och om alltings varande och om ondska verkligen finns. Det är, kort sagt, svinbra. FILMER OSLO (HBO NORDIC) Jag är ju en sucker för allt med underrubriken ”based on a true story”, och naturligtvis var jag tvungen att dyka rakt in i Bartlett Shers HBO-drama Oslo. Här berättas historien om de hemliga förhandlingarna mellan Israel och Palestina inför Osloavtalet 1992 och hur den unga norska politikern Mona Juul spelar en avgörande roll. Att det är en filmatiserad pjäs märks ibland, då det blir en smula stelt, men man lyckas ändå skildra dramatiken på ett förtjänstfullt och, märkligt nog, ibland ganska roligt sätt. Ruth Wilson är strålande i rollen som Juul (även om den norska accenten väl är sådär) och Andrew Scott är som alltid bra. Inget för lördagskvällen kanske, men väl något att varva ned med en regnig höstsöndag. REGRESSION (NETFLIX) Vi har i familjen in i det längsta dragits med vår första generationens Apple TV, ända tills den helt enkelt gav upp. Och jag måste säga att det gjorde hela skillnaden att skaffa den nya varianten. Gränssnittet är fantastiskt och har inneburit att man helt plötsligt upptäcker nya grejer, som man tidigare dissat för att de helt enkelt sett för tråkiga ut. Som Regression, en liten pärla som inte gör mycket väsen av sig (trots Ethan Hawke och Emma Watson i huvudrollerna), men som sakta men säkert växer ut till en lika obehaglig som välgjord psykologisk thriller. Grundstoryn om en man med minnesförlust som begår ett sexuellt övergrepp, och en polis och en psykoanalytikers arbete med fallet är inte mycket att skriva hem om, men styrkan ligger i de små detaljerna som hela tiden bygger upp spänningen. MONSTERS INSIDE: THE 24 FACES OF BILLY MILLIGAN (NETFLIX) True crime-genren börjar bli minst sagt urvattnad. Hur många fler mordfall kan det egentligen finnas att syna i sömmarna? En hel massa, uppenbarligen. Fallet med Billy Milligan är på inga sätt okänt – under 1970-talet var det ett av de mest omskrivna i USA – men det fortsätter fascinera än idag, och än mer så i denna Netflix-dokumentär. Milligan anklagades för en rad våldtäkter, men skillnaden mot andra fall var att Billy påstod sig vara kontrollerad av inte mindre än 24 olika personligheter. Hans psykiska tillstånd delade psykiatrikerna i två läger: de som trodde på att multipla personligheter existerade och de som inte trodde på det. Fenomenet är än idag omdiskuterat även om de flesta numera är övertygade om att det bara är ett påhitt. Men OM det är påhitt är Billy Milligan – som en polis i filmen uttrycker det – värd alla Oscars i världen. TEXT: OLA KARLSSON