Sommarguiden 1
SOMMARGUIDEN Med känsla för det vackra Text: Cami
lla Johansson Foto: Ulf Hjelting Efter att i över tjugo år har Mats Rosenberg arbetat med att göra Örebro till en grönare stad och bevara skyddsvärd natur i vårt län. Nu är det dags att gå i pension, och vi träffar honom på Naturens Hus, mitt i vad man nog får beskriva som hans opus magnum, Oset, och blickar både bakåt och framåt. Han ger oss också tips på några naturnära ”måsten”. Mats Rosenberg började som kommunbiolog hos Örebro kommun 1993, då kommunen bestämt sig för att börja arbeta med gröna frågor. – Min tjänst då var väldigt mycket ett oskrivet blad, jag fick ett tomt kontor och uppdraget att ta hand om naturvården i Örebro, berättar Mats Rosenberg och skrattar. När det nu är dags att gå i pension så kan man konstatera att Mats klarade av uppdraget på ett fantastiskt sätt, inte minst har Oset förvandlats under de dryga tjugo år han varit vid rodret, och lovorden och utmärkelserna har varit många. Men då när uppdraget var alldeles nytt så var det första som skulle göras upprättandet av ett styrdokument för ”gröna frågor”. – Jag fick sätta mig in i vad som var viktigt och arbetade nära en liten politisk grupp som var väldigt offensiv, och jag tog fram idéer jag tyckte var bra och viktiga att genomföra och var nästan lite rädd för att lägga fram dokumentet för jag trodde de skulle tycka att jag gick för långt, men politikerna i gruppen ville ha ännu mer åtgärder, berättar Mats Rosenberg. Man vågar sig nog på att hävda att paradnumret i hans karriär som kommunbiolog var omvandlingen av Oset och Rynningeviken från gamla giftiga soptippar ingen ville låtsas om till en oas för både fåglar och människor. – Området här nere var ju på något vis Örebros baksida i över hundra år. Det var soptipp och det låg både lagerbyggnader och fabriker här nere. 1992-93 var det väldigt kämpigt ekonomiskt läge i landet, och många företag i Örebro lades ned, med resultat att folk förlorade sina arbeten, och flera hundra sjuksköterskor fick gå från lasarettet. Då kom det direktiv att kommunen måste dra igång något stort för att få folk i sysselsättning och försörjning, och vad som hände var att vi började städa Oset. Det ska man komma ihåg, att naturarbetet här drivs fortfarande som ett arbetsmarknadsprojekt, och det är oerhört många män och kvinnor som varit inblandade i att skapa det vi ser här idag, och som fortfarande håller det fint. Idag är det många nyanlända som arbetar här, och jag skulle vilja tacka alla de som har varit, och är en del av det arbetet, konstaterar Mats Rosenberg. Han berättar att idag kan man räkna till en besöks siffra på en halv miljon människor som vandrat lederna som anlagts i Oset, men inte minst så har fåglar som inte haft en chans att leva där tidigare återvänt till de anlagda våtmarkerna, något han tycker är fantastiskt glädjande. – Jag brukar säga att jag arbetat med fyra olika verktygslådor. Dels är det miljö, att sanera marken. Sedan är det ekologi, att tillföra det som växterna och djuren behöver för att trivas här. Den tredje är ekonomin, Örebro kommun sköter nu flera tusen hektar naturområden. Den fjärde verktygslådan kan kanske tyckas oväntad, men det är psykologi. Idag bedrivs ganska mycket forskning på vad vi behöver för att må bra, och det finns många vittnesmål om att något som verkligen åstadkommer det är att få vistas i naturen. Där spelar Oset en oerhört stor roll; vattenkontakt, blommande ängar och mjuka vägar som följer landskapet, allt det har vi åstadkommit här, berättar han. Något han minns som ett stort ögonblick var när dåvarande miljöminister Anna Lindh kom för att inviga Oset. – Vi var inte riktigt färdiga än, men vi var på gång, säger han. En oas i oasen är restaurangen och caféet Naturens Hus, vars planering Mats Rosenberg också var involverad i. – När vi började arbetet så var ju det här mitt i ingenstans. För att komma ned till vattnet var man tvungen att åka tillbaka in till stan och sedan ta sig hit på andra vägar. Men när man såg platsen på flygfoto så visade det ju sig att det bara var 200 meter ned till vattenbrynet här ifrån, konstaterar han. Det började planeras för hur man skulle kunna ta sig ned till vattnet, och beslutet föll på att bygga en bro, något som inte är enkelt att åstadkomma på sank mark. – Bron, som i sig vägde 25 000 kilo, skulle transporteras på en bil som i sin tur vägde 65 000 kilo. Ingen ville riktigt befatta sig med detta, eller ta några beslut, så de önskade oss lycka till och så satte vi igång, med hjälp av en riktigt gammal metod: vi gjorde en rustbädd genom att trycka ned grantoppar i dyn. På dem lade vi en täckduk. Sedan öste vi över grovt gruskross och sedan finare material ovanpå som allt plattades till. Vi visste ju ändå inte om det skulle fungera, så innan han körde ut bron så sa chaufföHYRA BUSS? Vart ni vill när ni vill! Kontakta oss för offert! Tel: 019-24 06 06 info@letsgobybus.se www.letsgobybus.se 34 SOMMARGUIDEN