Nöjesnytt Växjö 1
Nöjesnytt Växjö FIDDES NATTBOK
Nöjesnytt Växjö TREND
Nöjesnytt Växjö STUDENTLIV
Nöjesnytt Växjö TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Växjö NOTISER
Translat E ion LOST IN Carly Hale kommer från Jup
iter, Florida, men är numera kärleksinvandrare och bor sedan i juni i Växjö. Varje månad skriver hon i Nöjesnytt, där hon på ett personligt och insiktsfullt sätt delar med sig av sina upplevelser av det nya hemlandet, om språkförbistring och kulturkrockar. Bland mycket annat. awaiting me in Sweden, though I did neglect to mention that this moment was merely the start of my legally-permitted 90-day 'pre-visit' which preceded the grueling application for residence process and the agonizing five-month waiting period that followed. And of course I chose the perfect time of year for a person to ‘test' their new homeland: from October to January! Yes, that majestic time when the once-vivid leaves have browned and fallen, when darkness sets in early, when snow has not yet immersed the land in its pure white, and an outsider like me wonders if my neighbors are avoiding me like the plague or are just hibernating. That last one is still up for debate. I I would like to summarize my 90-day stay in one word—with some elaboration, of course, as I am incapable of any actual ‘long story short’ narrative constructs—but let’s get back to the word: resfeber. You may find it interesting that there exists no word in the English language capable of better encompassing the emotions of my experience during this period of drastic change. Some of you might think the word is rather unremarkable, and yes, on the surface, this ‘travel fever’ seems so. But if we slice that word open and expose its beating heart, we find something quite beautiful in its complexity—at least I do. And what struck me when I first discovered resfeber was that, perhaps for the first time, the woman who never seems to be at a loss for words—with her fancy English degree, born and raised in a country that flaunts its linguistic superiority—found much-needed solace in a Swedish word. Unfortunately I discovered this priceless word after I kicked the resfeber, but still. Resfeber goes beyond the jet lag, anxiety, anticipation, and excitement of traveling, of delving into the unknown. It embodies the calm before the storm, the hurricane, the aftermath, the rebirth. Resfeber exemplified for me the deeply emotive and private experience I took on coming to Sweden. At the same time I found comfort in this word that—in a sense—universalized this very personal experience. “What’s the big deal? So you moved to another country,” some might think. Well, on top of geographically relocating, I became a ‘bonusmamma’ to two amazing children overnight. Their needs, happiness, safety, and well-being were appended to my list of top priorities. I abandoned my family, friends, my language—my comfort zone—to embark on this journey. For many of my 90 days, I had no appetite and therefore could not appreciate the unique Swedish foods that my King so fervently wanted to expose me to. Some nights after we had put the kids to bed, I found myself lying on the sofa, trembling uncontrollably. Fullbody tremors. Nausea. Dizziness. I was just so fucking disoriented. Something as mundane as going shopping at ICA brought on major panic attacks. I would find myself wandering the aisles looking for American products. Pepsi! Sprite! Heinz ketchup! At home, I was watching Oprah. And I hate Oprah! I was just looking for something—anything—familiar. Had I lost my mind? Was I not cut out for this major life change? Why couldn’t I just go with the flow? Because resfeber. Because whether we would like to admit it or not, we are all creatures of habit and comfort and when our paradigm shifts in a big way, our minds (and bodies) go into a state of panic. It is not until we are stripped of our figurative security blankets that we realize just how fragile and vulnerable we are. Such is life. And you know what? I got over it—and dropped a few kilos in the process. ■ TEXT: CARLY HALE always seem to take the road less traveled—never the easy route. The easy route is less fun. But without fail, the paths I choose unswervingly take me right where I need to be. Last month we left off with my wide eyes gazing unto the luster of possibility OLIVERA FUNDERAR fter ett gäng tidningsrubriker som lyder "Jag är så lycklig!" och med bloggare som hela tiden markerar hur lyckliga dom är, så är det inte konstigt att lycka är något man strävar efter och att bli lycklig är lika viktigt som att ha ett bra jobb. Det ligger och fightas i topp-tre över saker man vill åstadkomma i livet och ändå kan vi inte förstå hur vi blir lyckliga. Det som alla verkar missa är att lycka är en sinnesstämning och det kan man uppnå på så många sätt, men för att uppnå det behöver man oftast en faktor som utlöser den. Därför kan man inte headhunta den så som vi gör med jobb eller kanske kärlek (ja, man har ju faktiskt någon litet hum om vad man tycker om och visst sållar man bort potentiella partners på grund av fula skor?). Men vad definierar lycka? Vad är lycka? Och varför verkar vi aldrig anse oss vara lyckliga? Jo, lycka är en känsla av välmående som kan kännas när det går bra på jobbet, i kärleken eller bara av små vardagliga saker. Det vi inte förstår är att det borde inte vara med i topptre och ta plats för lycka finns inte om inte något annat (som jag skrev innan) finns där som utlöser det. Så jag tror att om du har det ganska bra så som att du har mat på bordet, kanske någon du tycker om, kanske ett jobb, kanske har meningsfull vardag så är du *håll i hatten* lycklig! För när saker går som man vill och man känner en mening med livet så mår man bra och jag tror att det går hand i hand med lycka. Men säger du någonsin högt till dig själv eller någon annan: jag är lycklig! Nej. Jag trodde väl det. Där kommer den konstiga twisten, det är som att vi inte ens vill vara lyckliga. För annars skulle man kunna, utan några som helst problem, säga att man over-all är lycklig och låta alla bra saker i livet utlösa den där lyckokänslan. Och jag kan på riktigt bli upprörd när nära och bekanta inte bara kan uppskatta det dom blivit tilldelade i livet, glömma det som tynger dom för en stund och faktiskt bara njuta av det lilla rus som vi kallar för lycka. Vi frågar varandra varje gång vi ses hur vi mår och standardsvaret är alltid "bra". Ett enkelt, lite meningslöst "bra". Jag har nu börjat säga "fantastiskt" om det är det, eller "skit" om det är det. Vi vill att våra vänner ska lyssna och förstå. Men på riktigt, vad är följdfrågan på "bra"? Det ger ju inte direkt en uppmålad bild till din lyssnande (och viljan att vara förstående) vän. Jag ser ofta en liten förvåning i människors ögon när man viker från normen och speciellt när man säger att de är "fantastiskt". Då kommer den automatiska följdfrågan, "Jaså?!! Varför? Vad kul! Har det hänt något speciellt?" Och så kan man prata om det fina i livet. Hur man fan fick ut en rätt fin lön denna månaden ändå, hur mysigt man hade i helgen med sina nära och att man får tända lite extra ljus när mörkret tränger sig på. Man kan så lätt dras ner i misär av alla elegier man hör i varje hörn och jag har en kompis som sa till mig för inte så länge sen: "De är så skönt att bara prata med dig för du gör det så enkelt och du är liksom bara... glad... lycklig... Jag känner att jag också är det men jag kan känna att ingen annan är det och varför kan dom inte bara vara det liksom?". Ja! Varför kan man inte bara ge ett leende och tycka att saker och ting ibland faktiskt är bra? Tycker många gånger att jag bara omringas av negativa känslor, tankar och handlingar. Men då brukar jag tänka på tidpunkter i mitt förflutna då jag känt ren och skär lycka eller så tänker jag på citron- och marängpaj (typ samma sak) och så sitter jag där (antagligen som ett fån) och ler för mig själv. Återupplever lyckan och lever på det hela dagen. Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag på saker som ger mig lycka och gör mig glad och tänker att imon också ska bli en bra dag. I 9 fall av 10, blir det så. Ingen annan än du själv kan göra dig lycklig och behöver du hjälp för att nå dit, var inte rädd för att be om hjälp eller ta tag i det. Lycka smittar av sig, så leta dig till människor som ger en härlig energi så kommer du se, att snart nynnar du på låtar även på morgonen och känner att du också spelar roll. Skiner du - så skiner vi, en riktig jävla broder. Ta vara på livet och gör sånt som gör dig lycklig - på riktigt. För det kommer inte av sig självt. ■ TEXT: OLIVERA BOBUIESCU
Nöjesnytt Växjö DIGILISTAN BY NÖJESNYTT
Nöjesnytt Växjö RECENSIONER & FILMKOLLEN
Nöjesnytt Växjö SERIER