Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42 »Det fi nns en rädsla för negativa
reaktioner. Att vara hivpositiv innebär ett stigma, ett utanförskap.« Hans Nilsson, chef på en it-arbetsplats i Solna, är onekligen en modig man. Under många år levde han med döden fl åsande i nacken. På 1980-talet fi ck han diagnosen hivpositiv och på den tiden betydde diagnosen bara en sak: ond bråd död. – Jag var inställd på att jag skulle dö. Alla var vi inställda på det, man såg ju hur folk i ens omgivning dog. Det enda jag funderade över var varför det inte hände. Så kom helt plötsligt någon och sa att nu ska du leva. Precis när Hans Nilsson började må sämre skedde ett medicinskt genombrott. För femton år sedan – exakt femton år efter det första konstaterade hivfallet – introducerades fungerande mediciner som innebar skillnaden mellan liv och död för en smittad. I samband med att Hans Nilsson skulle börja ta de nya läkemedlen bestämde han sig för att komma ut med sin sjukdom på jobbet. – Jag ville slippa fundera på vilka nödlögner jag skulle behöva dra till med när jag var 42 KOLLEGA 8-11 borta mycket. Jag tyckte det var viktigt att mina underställda skulle veta varför jag försvann, att de slapp spekulera i varför jag var sjukskriven. Så jag kallade till stormöte och såg till att det fanns en kurator och en personalkonsulent på plats så folk hade någon att prata med, utifall att. Men det blev ett tyst möte. Ingen vågade ställa någon fråga. Jag tackade för mig och gick därifrån. – Jag lade också ut informationen på intranätet så att de som inte varit med på mötet slapp fundera. Jag ville undvika rykten. Och för att ingen skulle tissla och tassla om att jag var missbrukare talade jag dessutom om att jag smittats genom sex med män, säger Hans Nilsson. Efter mötet var han sjukskriven i sex veckor och gruvade sig för återkomsten. –Det kändes kymigt att gå tillbaka. Jag var nervös över vilka reaktioner det skulle bli. Kommer alla att titta bort? Man vet ju själv hur det är att möta en bekant som man vet att det hänt något – vad ska man säga? – Men det gick ju. Hans fi ck många positiva gensvar och frågorna som uteblivit på mötet kom i efterhand, även om han i dag inte minns exakt vad de handlade om. Men visst upplevde han också att en del personer undvek honom och tog en annan väg. Eller stannade på tröskeln till hans rum om de var tvungna att fråga honom något. – Det kan naturligtvis ha varit för att just de undvikande personerna alltid gjort så, och att jag lade märke till det först då. Jag har aldrig varit med om att någon öppet tagit avstånd och till exempel vägrat sitta på samma möten som jag. – Jag tror det var en trygghet för de osäkra att jag inte hymlade om min sjukdom. Jag var ju så övertygad om att det skulle gå bra, så min tillförsikt smittade säkert av sig. Det kan hända att arbetskamraterna diskuterade mig sinse
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68