Advokaten 1
Fokus Meddelarfrihet HiStOriSk tiLLbakabLick Ett
skydd som har Rätten för författare och andra som har medverkat vid tillkomsten av ett yttrande att vara anonym har i Sverige en internationellt sett unikt stark ställning. D en har av lagstiftaren värnats och vårdats eftersom den ses som en av de mest centrala delarna av yttrandefriheten. I 1912 års betänkande motiveras den med att samhället har behov av en ”fortgående självrannsakan”. Enligt utredningen behövs ett ”effektivt anonymitetsskydd” med tanke på att Sverige är ett samhälle med ”begränsade dimensioner” och att hänsynen till den ”sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser och så vidare, och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar hos oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet”. Utredarna menar att ”falsk kåranda” och ”falsk solidaritetskänsla” utgör ”samhällsskadliga faktorer” och att anonymitetsskyddet därför utgör en ”säkerhetsventil” som ”möjliggör, att ord sägas, som böra bliva uttalade, fakta framdragas, som böra bliva framdragna”. Skydd redan 1776 En form av anonymitetsskydd fanns redan i den första tryckexeMpeL pÅ faLL: tyStnadSpLikten Fallet Norra Skåne Tidningen publicerade 2008 tre artiklar om ett medborgargarde i ett villa område i Hässleholm. I den första artikeln intervjuas ”talesmannen” för medborgargardet och de enda uppgifter som lämnas om honom är att det är en man boende i området. I texten heter det att ”talesmannen vill vara anonym”. Av polisförhören och i en krönika skriven av tidningens utgivare MarieLouise Karlsson-Bernfalk framgår att reportern som tog emot uppgifterna och utgivaren lovat den intervjuade anonymitet. Men dagen efter artikeln har Norra Skåne som huvudnyhet att ”Högerextrem nationalist bakom medborgargardet i Hässleholm”. På tidningens förstasida namnges Nils-Eric Hennix och inne i tidningen publiceras en arkivbild på honom. I artiklarna uppges att Hennix var partiledare för Nationaldemokraterna 2005–2006 men att han nu inte längre är medlem i partiet. Av publiceringen framgår att det var NilsEric Hennix som var ”den anonyme mannen bakom idén att starta medborgargardet” och han beskrivs som ”en känd högerextrem politiker”. Nils-Eric Hennix hävdar att tidningen brutit sitt löfte om anonymitet. I en kolumn publicerad efter Hennix polisanmälan skriver Marie-Louise Karlsson-Bernfalk att när tidningen fick ett tips om Hennix politiska bakgrund var det självklart att publicera hans namn. Att inte göra det hade varit ”oansvarigt” eftersom Nils-Eric Hennix ”politiska hemvist är i högsta grad relevant i sammanhanget” och även om han fört en relativt anonym tillvaro i Hässleholm är han ”en offentlig person”. Tidningens försvarslinje att det rör sig om två från varandra skilda publiceringar får gehör i tingsrätten. Hovrätten däremot menar att en ny publicering inte får innebära att identiteten röjs för en person som tidigare lovats anonymitet och fäller utgivaren. Hovrättens fällande dom står sig i Högsta domstolen. Enligt HD kan tystnadsplikten inte ”efterges bara därför att det i ett enskilt fall finns ett motstående intresse som kan uppfattas vara starkare”. frihetsförordningen från 1776. Där ges författaren en möjlighet att vara anonym. Tryckaren måste inte sätta ut författarens namn på titelbladet. Frågan om anonymitet för författaren ansågs vara en fråga mellan författaren och tryckaren. Boktryckaren uppmanas i de fall författaren ville vara anonym att upprätta en ”namnsedel” där författaren förklarar att han eller hon författat skriften. Om tryckaren inte kan uppvisa en namnsedel vid en rättegång eller vägrar att lämna den för att skydda författaren får tryckaren ta ansvar för innehållet. Någon skyldighet för tryckaren att uppge namnet på författaren finns alltså inte i lagtexten men inte heller något förbud att göra det. Reglerna har sedan dess genomgått ständiga förändringar. Under 18 år i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet finns ingen anonymitetsrätt överhuvudtaget. Med den nya TF 1810 återställs ordningen. Då införs också ett förbud för domstolarna att vid lindrigare brott ens ställa frågan om vem som har författat en skrift. Anonymitetsskyddet för författare ger indirekt även dem som lämnar uppgifter till honom eller henne anonymitet. Frågan om att i lagtexten uttryckligen ge personer som lämnat uppgifter för publicering diskuteras av 1944 års tryckfrihetssakkunniga. ändrinGar Vid fLera tiLLfäLLen Enligt utredarna är ett ”verksamt skydd mot efterforskningar” av särskilt stor betydelse för tidningspressens frihet. Men eftersom meddelarnas identitet indirekt är säkerställd ge32 Advokaten Nr 5 • 2013