Advokaten 1
Replik Ledare Generalsekreteraren ANNE RAMBERG eg
entligen skydda?” Vad ska krävas för att bli advokat? det haR på senaRe tid förekommit en lätt förvirrad diskussion huruvida kraven för inträde i Sveriges advokatsamfund bör ändras. Röster har höjts för att ta bort kravet på juristexamen. Man har argumenterat för att också den affärsjuridiska magisterexamen från Linköpings universitet ska ge behörighet att bli ledamot av Advokatsamfundet. Skälen härför har främst uppgetts vara att samhällsutvecklingen kräver att det finns advokater med inriktning på affärsjuridik. Och får man förmoda att den nuvarande juristutbildningen inte kan anses tillgodose dessa behov. Om detta finns mycket att säga. villkoRen föR intRäde i advokatsamfundet är reglerade i 8 kap. rättegångsbalken (RB). Härav följer att endast den får antas som ledamot av samfundet som har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teoretisk utbildning. Härtill krävs att den sökande kan styrka att han är lämplig att utöva advokatyrket. För att bli advokat krävs enligt RB och stadgarna för Advokatsamfundet bland annat att sökanden har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domarämbete. Enligt RB förordnar regeringen bland annat om kunskapsprov för utövande av domarämbete. Enligt förordning (2007:386) om kunskapsprov för behörighet som domare med mera gäller som kunskapsprov för behörighet att utöva domartjänst juristexamen enligt bilaga 2 till högskoleförordningen (1993:100) eller motsvarande examen. Med en sådan utbildning jämställs en fullbordad juristutbildning som till övervägande del ägt rum i Danmark, Finland, Island eller Norge. Om denna utbildning är mer än ett år kortare än den svenska, skall den kompletteras med en utbildning som avslutas med ett kunskapsprov. Advokaten nr 4/2013. den affäRsjuRidiska magisteRexamen från Linköpings universitet saknar vissa för advokatyrket centrala ämnesområden jämfört med den traditionella juristutbildningen, nämligen straffrätt och processrätt. Vissa ämnesområden har dessutom en utpräglad ekonomisk inriktning. Advokatsamfundet anser därför inte att denna utbildning ska kunna ge behörighet till advokatyrket. 4 Regeringen har också haft att pröva frågan om den affärsjuridiska magisterexamen från Linköpings universitet är att jämställa med en juristexamen. Frågan besvarades nekande i regeringsbeslut av den 20 december 2001. den gRundläggande bestämmelsen i 8 kap. 2 § första stycket p. 4 RB om erforderlig praktisk och teoretisk utbildning fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 1988. I propositionen anförs att det åligger samfundets styrelse att pröva om en sökande uppfyller lagens krav på erforderlig utbildning. För att uppnå enhetlig och förutsebar tilllämpning borde Advokatsamfundet, sägs det, i sina stadgar kunna precisera vilken utbildning en sökande ska ha för att uppfylla detta krav. Enligt propositionen fick det sedan ankomma på Högsta domstolen att ta ställning till om de av samfundet ställda kraven kan anses stämma överens med lagens krav på utbildning. vad betRäffaR möjligheten att bevilja jurister från andra länder inträde i Advokatsamfundet finns följande reglering. För det första kan den som har en juridisk utbildning från Danmark, Finland, Island eller Norge på samma villkor som i övrigt gäller den som har en svensk juristexamen vinna inträde i Sveriges advokatsamfund. För det andra gäller för den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige att vederbörande skall anses uppfylla kraven enligt 8 kap. 2 § första stycket p. 2–5 RB, det vill säga kraven i fråga om för domartjänstgöring erforderliga kunskapsprov, erforderlig praktisk och teoretisk utbildning, att vara känd för redbarhet och också i övrigt lämplig att utöva advokatverksamhet. För det tredje finns i 8 kap. 2 § andra stycket RB en möjlighet för samfundets styrelse att i enskilda fall medge undantag från antagningskraven i första stycket p. 2 och 3 beträffande den som är auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande bestämmelser. De punkterna Advokaten Nr 4 • 2013 avser kraven i fråga om för domartjänstgöring erforderliga kunskapsprov och erforderlig praktisk och teoretisk utbildning. Den nämnda bestämmelsen infördes samtidigt med bestämmelsen i tredje stycket första meningen nedan och har sin grund i ett önskemål från Advokatsamfundets sida att öppna möjligheter att genom överenskommelser med utländska advokatorganisationer möjliggöra för svenska advokater att bli ledamöter i dessa och ge deras medlemmar möjligheter att bli ledamöter av Sveriges advokatsamfund. Några sådana ömsesidiga avtal som förutsätts för bestämmelsens tillämplighet har dock inte träffats. För det fjärde stadgas i 8 kap. 2 § tredje stycket första meningen RB att den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, skall anses uppfylla kraven enligt första stycket p. 2 och 3. Genom denna bestämmelse genomfördes i Sverige för advokaters del det så kallade utbildningsdirektivet. Bestämmelsen avser endast den som är advokat i ett EES-land eller den som uppfyller kraven för att bli advokat i ett sådant land. Denna fråga var föremål för Högsta domstolens prövning i NJA 2002 s. 130. För det femte bör nämnas de bestämmelser som i Sverige antagits för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisation erhölls, det så kallade etableringsdirektivet (se 8 kap. 2 § tredje stycket andra meningen, 2 a § och 11 § RB). Det innebär att den som erhållit auktorisation som advokat i en EU-stat efter tre års faktisk och regelbunden verksamhet som registrerad EU-advokat i Sverige ska anses uppfylla kraven i 8 kap. 2 § första stycket p. 2 och 3 RB. RegleRingen avseende utländska juRisteR tar som synes i samtliga fall utom ett sikte på den som är auktoriserad som advokat i ett annat land. Undantaget är bestämmelsen om utbildningsdirektivet, 8 kap. 2 § tredje stycket första meningen RB, som tar sikte på den som genomgått den utbildning som krävs för att bli auktoriserad som advokat inom EU eller EES eller i Schweiz. Att genomförandet av direktiven och de andra möjligheter till inträde i samfundet som finns för utländska jurister i och för sig innebär att jurister med en annan utbildningsbakgrund än den svenska kan vinna inträde i samfundet är oomtvistat. Värt att notera är dock dels att flera av de EU-advokater som kan vinna inträde i Advokatsamfundet har längre gående krav än de svenska för att bli auktoriserade nationellt, dels att olikheterna i utbildningsbakgrund och krav på praktisk erfarenhet från andra länder gör sig gällande även i förhållande till sökande till Advokatsamfundet som gått den traditionella vägen för att vinna inträde i samfundet. såväl etableRingsdiRektivet som utbildningsdirektivet tar sikte på att underlätta för advokater (ej biträdande jurister) att etablera sig i annan medlemsstat inom EU. Den omständighet att direktiven innebär att advokater med annan utbildningsbakgrund än den traditionella kan bli ledamöter av Advokatsamfundet bör därför inte anses ha någon självständig betydelse. Följaktligen finns det för närvaAdvokaten Nr 4 • 2013 Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 5 rande inte skäl att agera för att få till stånd några förändringar beträffande de krav på formell utbildning som uppställs som krav för inträde i samfundet. Däremot finns det all anledning att noga följa den utveckling som föranleds av de nya inträdesmöjligheter som anslutningen till EU skapat. Advokatsamfundet har till exempel redan 2010 tagit initiativ till en ändring av inträdeskraven när det gäller praktisk erfarenhet. Sökanden ska numera under en tid av tre år efter juristexamen ha utövat praktisk juridisk verksamhet, varav minst två ska ha ägnats åt att yrkesmässigt tillhandagå allmänheten i rättsliga angelägenheter antingen som anställd hos advokat eller för egen räkning. Tidigare krävdes fem års praktisk juri”Den affärsjuridiska magisterexamen från Linköpings universitet saknar för advokatyrket vissa centrala ämnesområden jämfört med den traditionella juristutbildningen, nämligen straffrätt och processrätt.” disk verksamhet. Skälet för att sänka kvalifikationstiden var i huvudsak betingat av internationella hänsyn då kraven för att bli ledamot av Sveriges advokatsamfund var synnerligen höga i jämförelse med övriga europeiska länder. Det innebar en konkurrensbegränsning för unga svenska jurister som vill bli advokater. Till detta kommer den allmänna strävan att så långt som möjligt tillmötesgå kommissionens önskan om att harmonisera inträdeskraven i syfte att öppna upp den juridiska tjänstemarknaden och gynna ökad konkurrens. advokateR äR RegleRade i lag. Våra klienter har av lagstiftaren tillförsäkrats en rad privilegier, som inte andra tjänsteutövares klienter åtnjuter. Därför ställs det särskilda krav på den som vill verka under titeln advokat. Alldeles oavsett inom vilket rättsområde man som advokat är verksam ska en advokat vara insatt i såväl straffrätt som processrätt. Om man tror att man kan vara en skicklig affärsadvokat utan dessa kunskaper saknar man insikt i yrket. För att kunna skriva ett ändamålsenligt och väl fungerade avtal måste man kunna identifiera och förutse såväl straffrättsliga som processrättsliga konsekvenser. Det är i själva verket direkt olämpligt att företräda klienter i affärsjuridiska sammanhang utan denna kunskap. Straffrätt och processrätt utgör själva kärnan i advokatuppdraget. Den ska alla advokater kunna förhålla sig till. Det är vad som skiljer advokaten från andra konsulter. De röster som på senare tid förenat sig med Linköpings universitet i kravet på ett sänkt utbildningskrav är således fel på det. andra länder som tillåter en liknande yrkestitel förutsatt att juristen ifråga möter vissa grundläggande kunskapskrav. För de som inte känner till det finns det även en väg till att bli erkänd i andra EU-länder utan att man besitter den svenska advokattiteln då EU:s rättspraxis utvecklats inom detta område. Det krävs dock att man visar sin kompetens inom vissa områden vilka i hög grad varierar beroende på landet ifråga. Det är således inte längre så att advokattiteln exklusivt ger denna rätt även om Ramberg vill ge sken av det. Även vi bolagsjurister som uppfyller kraven har således möjlighet att arbeta som erkända jurister i andra EU-länder eftersom deras system är mer flexibla än vårt svenska system. Och hur märkligt är det inte att de fokuserar på den faktiska kompetensen och inte arbetsplatsen eller vad man studerat i skolan? Något för Advokatsamfundet att fundera på. SLutLiGen, OM denna kOMpetenS nu bedöms som central, är detta inte något som Advokatsamfundet skulle kunna lösa genom advokatprovet? Bör inte Advokatsamfundet kunna införa ett delmoment som tar sikte på just de straffrättsliga och processrättsliga principer som Ramberg anser är ”kärnan i advokatuppdraget” och således låta fler visa att de besitter just denna kunskap och således är ”ägnade” att inneha advokattiteln även om de arbetar som bolagsjurister? Jämförelsevis kan nämnas att i USA krävs det att man klarar respektive delstats bar exam vilket kräver en viss grundläggande kompetens inom vissa rättsområden, inklusive straff- och processrätt. Men detta skulle kräva öppenhet och förändringsvilja, något som verkar saknas i ärendet. Det framstår nämligen som tydligt att Ramberg inte är intresserad av att driva modernisering inom Advokatsamfundet, utan istället tolkar hon dess stadgar i snävaste mening i syfte att utesluta så många som möjligt från den exklusiva krets av jurister som får titulera sig advokat. Men menar hon verkligen att en bolagsjurist som arbetat i över 20 år är sämre på att ”skriva ett ändamålsenligt och väl fungerade avtal” och ”identifiera och förutse såväl straffrättsliga som processrättsliga konsekvenser” än en nyutexaminerad jurist som just åtagit sig sitt första mål? Hennes argumentation tyder på det. En annan lösning vore att följa Storbritanniens modell där man gör skillnad på barristers och solicitors beroende på juristens praktik och inriktning. Även detta skulle möjliggöra större flexibilitet samt att flera jurister i sin praktik är bundna av etiska regler, något som direkt verkar i klienternas intresse. Eller vems intressen försöker Advokatsamfundet egentligen skydda? Undertecknad efterlyser en mer nyanserad, modern och verklighetsförankrad debatt i ämnet. Nina Kinch Jur. kand. för närvarande bosatt samt praktiserande bolagsjurist i los angeles, kalifornien. medlem av state Bar of california. ej medlem av advokatsamfundet. advokatyrkets kärnvärden” andra konsulters klienter inte har. Detta ställer särskilda krav på advokaten. Advokaten intar en särställning i rättssamhället med uppgift att tillvarata sin klients intressen och att värna rättsstaAdvokaten Nr 5 • 2013 ten. Det handlar givetvis inte om att utestänga skickliga och lämpliga personer att bli ledamöter i samfundet. Det handlar om att upprätthålla advokatyrkets kärnvärden: oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och skydd mot intressekonflikter. Anne Ramberg generalsekreterare sveriges advokatsamfund Anne Ramberg. 39