Advokaten 1
Debatt ”Ett misslyckat försök att dölja den rätte
syndaren: den svenska lagstiftaren” ”Det vi sett är ett misslyckat försök att dölja den rätte syndaren: den svenska lagstiftaren. Det kommer förhoppningsvis de 17 domarna i Grand Chamber att förstå. Hur det än går kvarstår det som en rejäl plump i protokollet att Sveriges regering använt ett så uppenbart ohållbart sätt att argumentera.” Det skriver Madeleine Leijonhufvud, prof. em. i straffrätt, med anledning av målet som rör en smygfilmad 14-årig flicka. I föregående nummer av Advokaten förklarade advokat Jan Södergren en del av problematiken i det mål mot Sverige som prövats i Europadomstolens Grand Chamber och där dom väntas i höst. Vid det här laget bör bakgrunden vara välkänd. En man åtalades för sexuellt ofredande för att han gömt en videokamera i en tvättkorg och låtit den filma när den 14-åriga styvdottern duschade. Mannen fälldes i tingsrätten men friades i hovrätten med motiveringen att sexuellt ofredande förutsätter uppsåt att den som ofredas ska märka det som sker. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. Sverige stämdes av flickan inför Europadomstolen för att inte bereda skydd mot det brott mot den personliga integriteten som en olovlig fotografering eller filmning av detta slag innefattar. I Europadomstolen fann fyra av de sju domarna att Sverige inte brutit mot Europakonventionen, vare sig artikel 8 (rätten till privatliv) eller artikel 13 (rätten till ett effektivt rättsmedel). En av domarna i majoriteten var svensk, numera chefs-JO Elisabet Fura. Europadomstolen beslöt emellertid att pröva målet i Grand Chamber, och det är alltså dess bedömning vi nu väntar på. Under tiden har den svenska regeringen lagt ett förslag till riksdagen om ett straffansvar för kränkande fotografering, prop. 2012/13:69 – trots högljudd kritik både från medias företrädare och från advokathåll. Det skulle onekligen kunna ses som ett medgivande i sak, men det menar uppenbarAdvokaten Nr 5 • 2013 ligen inte regeringen. I förhandlingen, som nu kan ses på Europadomstolens hemsida www.echr.coe under ikonen Webcast, hörs den svenska regeringens ombud anföra ett antal skäl för att inte anse att hittillsvarande ordning har sådana brister att Sverige bör fällas. En av dessa argumentationslinjer är att styvfaderns handlande omfattades av bestämmelsen om försök till barnpornografibrott. Detta påstående är hämtat ur den friande hovrättsdomen (Svea hovrätt, 16/10 2007, mål B 183106), där det sägs att styvpappans ”handlande skulle med hänsyn till Elisas ålder – åtminstone teoretiskt sett – kunna utgöra försök till barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § första stycket 1 brottsbalken. Någon ansvarstalan för sådant brott har dock inte förts i målet.” Men detta är inte riktigt. Så förhåller det sig inte. Filmen i den i tvättkorgen gömda videokameran skulle inte blivit pornografisk. Därmed faller möjligheten – både i teori och praktik – att åtala och få styvfadern fälld för försök till barnpornografibrott. För att hanteringen av en bild av ett barn ska vara otillåten fordras att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk. Begreppet pornografisk bild innefattar inte ett foto eller en filmsekvens som föreställer ett barn som, helt omedveten om att vara iakttagen, klär av sig och duschar. Att den som fotograferar/filmar, eller en senare iakttagare av fotot/filmen, kan ha ett sexuellt intresse av bilden/filmen gör inte att denna objektivt sett är pornografisk. Det var en intensiv debatt om vilka bilder som skulle omfattas av lagen, minns vi som var med då. Om ett foto eller en videofilm av ett helt naturligt duschande barn skulle inordnas under de bilder vars innehav var förbjudet skulle självfallet kriminaliseringen få absurda konsekvenser. Det visste lagstiftaren, och det var man tydlig med att markera. Att, som först hovrätten och sedan regeringens ombud i målet i Europadomstolen gör, påstå att en miss av åklagaren kan förklara att styvfadern gått fri från ansvar är alltså grundlöst. Och om det förfarande som åklagaren beskrev i sin stämningsansökan hade uppfyllt rekvisiten för försök till barnpornografibrott – vilket det alltså inte gjorde – då skulle domstolen väl kunnat döma för det brottet, trots att åklagaren valt en annan rubricering? feLet Var inte ÅkLaGarenS, inte heller domstolens, som dömde rätt även om den tycks ha missförstått sin situation processrättsligt. Det vi sett är ett misslyckat försök att dölja den rätte syndaren: den svenska lagstiftaren. Det kommer förhoppningsvis de 17 domarna i Grand Chamber att förstå. Hur det än går kvarstår det som en rejäl plump i protokollet att Sveriges regering använt ett så uppenbart ohållbart sätt att argumentera. Madeleine Leijonhufvud prof. em. i straffrätt 41 Madeleine Leijonhufvud.