Än så länge har varken Angelica eller Joakim fått
skjuta något för sin hund. Fast det var nära i vintras. – Daisy var inte ens ett år. Angelica och Daisy gick drev med några passkyttar utställda. – Vi kom i en grantätning när Daisy fick upptag och just då visste vi inte vilken typ av djur det skulle vara. Jag stod i tätningen, drevet gick förbi tio meter bort, men jag kunde inte se något. Sen for de upp på grusvägen och där small det. Den som stod vid vägen hade ingen radio så jag gick dit där Daisy sprungit och såg rävspår, skytten hade skjutit men bommat. Daisy drev vidare men släppte efter en stund. Samma sak har hänt Angelica själv. – då åkte vi på en grusväg i snö när Joakim såg något skymta förbi. Vi åkte fram och såg helt färska spår. Pappa var med så han och jag ställde oss som passkyttar medan husse släppte spåret. Räven hade gått ner i skogen på en sida av vägen och jag ställde mig bredvid den. Daisy fick upptag, det var mycket snö och ljudet var dovt och jag står med ansiktet mot skogen när jag i ögonvrån får syn på räven bakom mig. Räven far upp på grusvägen och jag står bakom en stor tall, hur nu det gick till. Jag tänkte att jag kan vända mig om när räven är precis bakom tallen och i samma millisekund som jag sköt fick räven syn på mig och vände ner. Tänk om jag fått skjuta första viltet för henne. Men vi är så taggade inför hösten och vinterns jakter! TEXT: Tina Hjorth Svensson FOTO: Boel Ferm MIN HUND