kommer Fredrik utbackande med traktorn, en gammal
”Lunnare”. Han är inte så road av jakten, men ställer upp som servicepersonal. I jaktlaget, som består av sju personer är två tjejer, jägarexamen. Hon hade varit ute och jagat med pappa sedan barnsben. – Pappa var lantbrukare i Lundsbrunn, berättar hon, han fick stånga in mig i jaktlaget. Först tyckte jaktlaget att Mona väl kunde dela pass med pappan. – ”Nä, glöm det, sa pappa” så jag fick ett torn. Som tur var var det lottning. Än idag kan Mona känna av det där att tjejer måste ha skjutit och gjort extra bra ifrån sig för att få respekt och förståelse för att de också kan. Till och med i jaktbutiken kan det vara lite När Mona träffade en kille blev jakten lidande – tyvärr. – Men jag fick honom att ta jägarexamen! Sen kom det barn och det var väl först när barnen blivit Mona och Åsa. Annat var det på åttiotalet, när tonåriga Mona tagit stora som Mona kunnat lägga mer tid på sitt stora intresse. – Men jag jagar alldeles för lite! Mitt engagemang i Jägarförbundet tar mycket tid och även om man försöker jobba in middagsrasten har det ju hunnit bli mörkt innan man kan komma ut... Man skulle jobba sommarhalvåret och jaga på vintern. Mona har engagerat sig i förbundet de senaste tio åren. Och hon blev också engagerad i JAQT, ”Det är si och så med bemötandet. Mona vittnar om att det inte bara än hon själv, utan också flera andra tjejer hon känner som blivit nonchalant bemötta och det känns väl inte direkt som 2017... Men Mona är van vid att jobba i motvind – och det där att komma in i ett nytt jaktlag är inte helt enkelt oavsett vilket kön man råkar vara född till. – Det är inte lätt om man inte känner någon som kan prata in en. Man måste ju kunna lita på den som kommer, man ska stå på pass med varandra så det är viktigt att man kan känna sig trygg. viktigt att djuren mår bra!” det kvinnliga nätverket. – Man träffade lite tjejer, åkte på någon aktivitet och eftersom jag både har skogs- och naturvana, även om jag inte jagat trettio år i sträck kan jag vara en resurs. Och det jag inte kan, kan säkert någon annan. Tack vare engagemanget i Jägarförbundet får Mona ibland erbjudanden om att åka iväg och jaga ”utsocknes”. – Jag har varit på vildsvins- och hjortjakt på ostkusten och till Västerbotten för att jaga älg åker jag nästan varje år. Men ibland blir man bjuden till bekanta i länet och då behöver man inte åka jättelångt för att träffa nytt folk på nya jaktmarker och jaga vilt som man inte är van vid. Hit, strax norr om Ulricehamn, har varken vildsvin, kroneller dovhjort hittat ännu, även om det lär finnas gott om lo på västra sidan av sjön Åsunden (ja, den sjö där Sten Sture d y skadades dödligt vid slaget 1520, som den som har läst sin historiebok säkert minns...) >> MIN JAKT