Omtanke 1
Familjen har afrikanska dvärggetter på gården, de
tre barnen har varsin. att det skulle kunna gå med rätt stöttning. Min biologiska pappa var tystlåten och lite kuvad, medan mamma kunde vara utåtagerande och aggressiv ibland. För att stärka mor- och dotterrelationen så ordnades ett beredskapsarbete åt mamman på förskolan där Johanna gick. Mamman skötte sig inte och de andra barnen blev också otrygga enligt förskolepersonalens anteckningar. Andra föräldrar började också klaga. Familjehemmet var tryggt och bra, men Johanna reagerade oroligt på besöken varje vecka som hölls med de biologiska föräldrarna. De fick till och med ensamtid för att öva i sin föräldraroll, men de försöken fick avbrytas för att Johanna blev otröstlig. – Socialtjänsten har utgått så mycket från min mamma. Allt skulle ske utifrån hennes premisser trots att jag upprepade gånger till och med har svävat i livsfara. Ändå skulle man fortsätta att försöka. 22 | www.ssil.se »Allt skulle ske utifrån hennes premisser trots att jag upprepade gånger till och med har svävat i livsfara« Jag kan tycka att hon hade förbrukat sin chans då, att man istället hade kunnat fokusera på att rädda nästa liv. Man hade en föreställning om att hennes förmåga skulle ändras, men man tänkte inte utifrån barnets perspektiv, vad det kostade mig. TILLSLUT UTFORMADES BESÖKEN så att föräldrarna fick komma hem till familjehemmet på besök istället tillsammans med två personer från socialtjänsten. – De mötena var otroligt laddade och pågick under flera års tid. Vi satt alla runt ett bord och fikade. Jag satt där med mitt glas saft och kände paniken växa i kroppen. Min biologiska mamma hade ett hett temperament och kunde fara ut och svära, till exempel gasta; ”Håll käften, nu är det jag som pratar!”. Sedan ville hon ha en kram när de skulle gå. Hon luktade rök, höll så hårt och liksom darrade. Jag var så rädd under de där besöken så jag frös till is. Johanna blev aldrig tillfrågad vad hon själv kände eller tyckte. – Den första frågan jag fick var när jag var tio år. Under ett besök var det en socialsekreterare som sträckte sig mot mig vid fikabordet och frågade ”Vill du inte komma hem snart?”. Jag minns att jag satt och tittade i en bilkatalog och det kändes som allt blod i min kropp bara försvann. Jag vet