Nöjesnytt Jönköping 1
hygglig smuts The Dirt, filmen om Mötley Crüe är
släppt på Netflix nu, om någon missat det. Den är väl OK, säger jag, som faktiskt var med på den tiden de slog igenom. Nu är det väl inte grabbarnas musik som lämnar det största intrycket, vilket den ärligt talat aldrig gjort, men det finns faktiskt ett minnesvärt musikaliskt ögonblick och det är när Meghan Kabir gör en utomordentligt suggestiv version av Live Wire, från MC:s debutalbum. Då brinner det till och blir smutsigt på riktigt. ronson & lykke = lycka Vad händer när två genier bestämmer sig för att samarbeta? Tja, ibland uppstår magi, ibland blir det bara skit. Men Mark Ronson och Lykke Li vet att tygla sina kreativa krafter och på singeln Late Night Feelings, där Lykke Li står för sången, hittar de precis rätt läge. Dansglädje och vemod, ljus och mörker i perfekt symbios. Vågar man hoppas på ett helt album, kanske? Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. brittisk elegans 2011 knäcktes jag av britten Jonathan Jeremiahs singel Happiness och det följande debutalbumet A Solitary Man, men glömde av någon anledning bort att lyssna på hans följande skivor. Nu är han tillbaka med Good Day och receptet är detsamma; själfull, 70-talsdoftande, akustisk och stråkinbäddad soulpop i samma anda som Bill Withers och Gordon Lightfoots varmaste stunder. Perfekt vårmusik också, visar det sig. tjat tjat tjat Jag vet att jag tjatar, men jag kommer att fortsätta med det tills alla i hela världen känner till Daniel Norgren. Landets finaste uttolkare av det vi lite slarvigt kallar americana är både en särling och ett geni och det finns ingen som låter som honom. In a good way. Senaste albumet Wooh Dang är precis lika magiskt som mästerverken Alabursy och The Green Stone och förtjänar att upptäckas av alla i hela universum. hawleyÊs back Jag måste bara tjata lite till. Först och främst: Coles Corner från 2005 är ett av de bästa album som släppts den här sidan millennieskiftet. För det andra är Richard Hawley, en gång gitarrist i Pulp, en av de skarpaste låtskrivare som England någonsin producerat. Med det sagt är Sheffield’s finest nu tillbaka med singeln My Little Treasures, och även tillbaka i samma smäktande ljudlandskap som på Coles Corner, efter de något mer experimentella utflykterna på senare år. Och det är precis så här jag vill ha honom och när han är som allra bäst. svensk fincountry För ett tag sedan tipsade jag om den svenska countryartisten David Ritschard och påstod att svensk country mår ganska bra för tillfället. Det var ingen överdrift. Martin Engström, en gång i tiden basist i JLT, vann i höstas Country SM med sitt band Martin Riverfield and The Wheels of Fortune och de fortsätter skämma bort oss med utmärkt tradcountry. De började med att släppa en countryfierad version av ABBA:s Dancing Queen, vilket kändes nästan lite onödigt. För med de två singlarna Hope That You Want Me Too och purfärska Let the Jukebox Play visar de inte bara att deras eget material håller måttet med råge, utan också att Sverige kan honky tonka och svänga minst lika bra som våra amerikanska kollegor. absurt – men bra Det är så absurt att det är näst intill omöjligt att inte gilla det. På remixen av Lil Nas X:s brottarhit Old Town Road har han tagit hjälp av…Billy Ray Cyrus. Ja, precis, Achy Breaky Heart-Billy Ray Curys. Eller Mileys papa, som han kanske är mer känd som nu. Och sanningen är att han sjunger skiten ur låten. 68 | nöjesnytt