Advokaten 1
Debatt Påföljdslindring vid långsam Chefsjustitie
ombudsmannen och före detta domaren i Europadomstolen Elisabet Fura kritiserar i Advokaten nr 2/2013 två HD-avgöranden från december 2012 rörande frågor om kompensatoriska rättsmedel vid långsam handläggning. Som ordförande på den dömande avdelningen känner jag mig manad att bemöta vissa av hennes synpunkter och att ge en annan syn på avgörandena. Det skriver justitierådet Stefan Lindskog. T ill förekommanden av invändningar om kritikkänslighet vill jag inledningsvis framhålla min uppfattning att HD:s avgöranden naturligtvis skall nagelfaras och onöjaktigheter påtalas. Men kritik bör vara konstruktiv om den skall ha något egentligt värde. Elisabet Furas artikel har inte den karaktären. I stället för att bidra till rättsutvecklingen genom att förklara avgörandena och ge förslag till lösningar i frågor där de förmenas vara oklara och förorda lagbestämmelser på punkter där de förmenas vara dåliga, så försöker hon leda i bevis sin uppfattning att vad HD har uttalat är ”i bästa fall svårtolkat och i sämsta fall omöjligt att tillämpa”. Men hur hjälpt av det är den domare eller försvarare som står inför en tillämpningsfråga? Och vari ligger nyttan för lagstiftaren? Artikeln skulle ha kunnat få passera, om det inte dessutom hade varit så att Elisabet Furas kritik delvis beror på vissa missuppfattningar och därför ger en felaktig bild av domarna sammantaget med att hennes bakgrund och ställning kan ge framställningen ett sken av auktoritet. Det förefaller som att Elisabet Fura utgår från att stor vikt skall fästas vid Europadomstolens praxis när det gäller att bestämma rättsmedelssystemets innehåll. Så är det inte enligt HD. Fråga är om svenska rättsmedel, som genom svensk domstolspraxis skall så gott det låter sig göras utvecklas i harmoni med det svenska rättssystemet i övrigt. Betydelsen av Europadomstolens praxis ligger däri, att det svenska rättsmedelssystemet som sådant skall svara upp 40 mot de krav som följer av denna (och då helst med god marginal). HD har naturligtvis utgått från att så nu är fallet, och mot detta har inte Elisabet Fura invänt. Därmed kan Europadomstolens praxis i detta sammanhang lämnas åt sidan. Det bör också domstolarna i vardagsdömandet kunna göra. en annan utGånGspunkt för Elisabet Fura är att storleken av ett kompensatoriskt rättsmedel bör bestämmas som en rund siffra. Jag är den förste att hålla med om att skenbar exakthet bör undvikas (i NJA 2012 s. 211 I och II tilllämpade HD ett intervall om 5 000 kr). Men det betyder inte att domstolarna är fria att tycka till. Även vid mer eller mindre skönsmässiga bedömningar finns det två grundläggande rättsstatliga principer som kräver sitt, nämligen likhetsprincipen (lika fall skall behandlas lika) och transparensprincipen (de överväganden som ligger till grund för ett ställningstagande skall redovisas öppet). Likhetsprincipen ställer krav på normtillämpning och transparensprincipen på att tillämpningen skall framgå av skälen. Runda siffror som inte motiveras principiellt svarar inte mot transparensprincipen och äventyrar upprätthållandet av likhetsprincipen. Utan upplysningar om hur en rund siffra har gafflats in öppnas helt enkelt godtyckets avgrund. Men en rund siffra vars storleksordning förklaras på grundval av vissa principer ligger som jag ser det helt i linje med HD:s avgöranden och svarar mot de rättsstatliga krav som kan ställas på en god rättsskipning. HD tog i NJA 2012 s. 211 I och II ställning till skadestånd såsom kompensatoriskt rättsmedel. Avgörandena innebär att den viktigaste parametern vid bestämmandet av skadeståndets storlek är dröjsmålstiden. Hur den tiden skall bestämmas redovisade domstolen. HD var tydlig med att det handlar om något annat än sådan handläggningstid som Europadomstolen har lagt till grund för sina beloppsbestämningar. Också betydelsen av andra faktorer än dröjsmålstiden behandlades. Av fallen låter sig den ungefärliga beloppsnivån utläsas. De ger därmed tillräckligt mycket ledning för att en rund siffra på ett adekvat sätt skall kunna förklaras i några få korta stycken i en dom eller ett beslut. De nya fallen avsåg kompensatoriskt rättsmedel i form av påföljdslindring vid långsam handläggning av ett brottmål och relationen till skadeståndet som sådant rättsmedel. Det låg utanför HD:s normgivningskompetens att underkänna påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel. Det var enligt min mening olyckligt. Påföljdslindring som rättsmedel är förenat med en rad problem som Europadomstolen inte har sett eller funnit anledning att uppmärksamma i sina avgöranden. Inte heller är de berörda i det i och för sig utmärkta betänkandet Skadestånd och Europakonventionen (SOU 2010:87), och det får därför antas att lagstiftaren skulle ha kommit att förbise dem de aktuella avgörandena förutan. Även Elisabet Fura är tyst på denna punkt. Jag nöjer mig med att här upprepa två redovisade problemfall, nämligen att det straff Advokaten Nr 3 • 2013