Advokaten 1
Debatt handläggning som skulle komma att utdömas
antingen är så lindrigt att kompensationen blir otillräcklig trots påföljdseftergift respektive att straffet är sådant att någon lindring inte är straffrättsligt möjlig (ett sådant fall är livstids fängelse men det finns även andra). när det GäLLer distinktionen mellan långsam handläggning och sen lagföring, en distinktion som Elisabet Fura ifrågasätter, är det viktigt att ha klart för sig vad det är som ligger till grund för att sen lagföring är straffrättsligt relevant, nämligen billighet. Graden av det klander en brottslig handling motiverar avtar med tiden, låt vara att brottets art här spelar in. Redan det förhållandet att det har tagit lång tid innan brottet upptäcktes kan därför föranleda en lindring av påföljden. Sen lagföring är alltså något helt annat än den kränkning som ligger i att handläggningen inte sker i den takt som kan begäras. Man kan lite förenklat säga att en kränkning förutsätter att den långsamma handläggningen beror på att det objektivt sett har förelegat ett systemfel, medan en sådan sen lagföring som skall beaktas vid påföljdsbestämningen inte förutsätter något sådant systemfel. Hur långsam handläggning skiljer sig från sen lagföring framträder också tydligt om man betänker att det för kränkningsfrågan spelar mindre roll om den tilltalade fälls eller frias. En långsam handläggning skall kompenseras, och om det inte går med påföljdslindring i det pågående målet får det bli genom skadestånd i en annan Advokaten Nr 3 • 2013 ordning. Sen lagföring får dock betydelse bara för en tilltalad, inte en målsägande, och endast om han fälls. Beträffande HD:s grepp att – i linje med finländsk lag – ta fasta på dröjsmålstiden som styrande parameter för hur allvarlig kränkningen är och inte den totala handläggningstiden, så uttalar Elisabet Fura att enligt Europadomstolen är det oron och obehaget av att under alltför lång tid hållas i ovisshet som skall kompenseras. Hon menar att det därför inte spelar någon roll om orsaken är sen lagföring eller långsam handläggning. Tanken är svår att följa. Kompensationen skall utgå från kränkningen. Om en rättegång, som har tagit lång tid, har genomförts så fort som det med hänsyn till målets art och omfattning har varit möjligt, så föreligger det ingen långsam handläggning och alltså ingen kränkning. Det gäller även om den långa handläggningstiden har orsakat en part synnerlig oro och obehag. Men det kan väl föreligga en sen lagföring. En förklaring till Elisabet Furas kritik förefaller att vara, att hon har missförstått den sena lagföringens till straffrätten begränsade betydelse. Ett uttryck för det är hennes påpekande att skillnaden mellan sen lagföring och långsam handläggning inte är av intresse utifrån Europakonventionens perspektiv. Det är lika ovidkommande som riktigt. Det skulle ju vara förvånande om Europakonventionen fäste avseende vid hur i svensk straffrätt systemet med billighetsskäl är konstruerat. Elisabet Fura noterar att det är i linje med Europadomstolens praxis att – som HD klargör – en domstol, utöver att erkänna att en kränkning har ägt rum, skall beskriva hur påföljdslindringen har beräknats. Däremot invänder hon mot att dröjsmålstiden skulle behöva anges. Men frågan är hur man kan beskriva hur påföljdslindringen har beräknats utan att ange dröjsmålstidens längd, när nu den tiden enligt svensk rätt är den viktigaste bestämningsfaktorn. Svaret är att det kan man inte. Vissa uttryckssätt tycks också störa Elisabet Fura. Så att allvaret i kränkningen av HD har uttryckts med ordet kränkningsgrad (det är just ett ord och inget begrepp som Elisabet Fura vill göra det till). Med vad är det för fel på att sätta ord på en företeelse som saknar ordbeteckning? Däremot kan jag hålla med om att lindringsvärde är något som gärna kunde undvaras. Emellertid måste påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel fasas in i det straffrättsliga påföljdssystemet, och då gör ordet nytta såsom ett handtag till en parameter. Det är inte ordet som är problemet utan hela tanken med påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel. Till Elisabet Fura uppfattning om att vad HD har bestämt om beräkningen av kompensationen skulle vara svårtolkat kan tillfogas följande. soM redan har berörts skall kränkningsfrågan hållas isär från de rent straffrättsliga bedömningarna och därmed långsam handläggning från sen lagföring. Frågan om kompensation för kränkningen kommer in i straffmätStefan Lindskog. » 41