Advokaten 1
Debatt Vad är skälig ersättning per timme? Advoka
t Magnus Hedenberg reflekterar över frågan om timkostnadsnormen som skälig ersättning till försvarare. Han tolkar situationen så att det är domstolarnas uppgift att då och då pröva om timkostnadsnormens nivå som sådan avviker för mycket från marknadspriset på juridiska tjänster. E Magnus Hedenberg. rsättning utges som bekant i förhållande till utfört antal timmar med tillämpning av en på förhand bestämd timpeng. Vad som är skälig ersättning eller marknadsmässig ersättning prövar domstolen alltså inte. Lagtexten är dock försåtlig såtillvida att man tekniskt sett utgår från att timkostnadsnormen motsvarar skälig ersättning. Det är nog ganska vanligt att den enskilde rådmannen prövar en ingiven kostnadsräkning med den utgångspunkten att timkostnadsnormen inte bara är given utan också skälig. Priset på en produkt bestäms normalt av ett flertal parametrar, om priset inte är bestämt på förhand. Den viktigaste parametern torde vara det gängse priset på jämförbara produkter på marknaden, det så kallade marknadspriset. Om det som begärs ligger i linje med vad som är gängse är det i regel också en skälig ersättning som begärs. Låt oss anta att timkostnadsnormen avskaffades och att Högsta domstolen (HD) därefter skulle pröva hur mycket en offentlig försvarare skulle få i timmen och att måttstocken skulle vara att ersättningen skulle vara skälig. Domstolen skulle då tvingas in i en analogi med köplagen och genom parterna eller på egen hand inhämta information om hur prisbilden såg ut på marknaden. Högsta domstolen skulle då, får förmodas, konstatera att prisbilden länge har påverkats av att det har funnits en dominerande prisreglering inom en del av det juridiska fältet och att denna prisreglering i sig har påverkat den totala prissättningen, att prisnivån utan46 för det reglerade området under många år har varit högre än timkostnadsnormen och att det sistnämnda inte minst gäller inom affärsjuridiken där 2 500 kronor i timmen och uppåt har varit en vanlig nivå. Högsta domstolen borde då också ha konstaterat att samma domstol i NJA 2009 s. 441 har gett uttryck för att 1 800 kronor år 2007 motsvarade en ”måttlig kostnad för ett externt ombud”. Eventuellt hade HD då också tittat på statistik från Statistiska centralbyrån, av vilken kan utläsas att 1 800 kronor, med beaktande av förändring av prisindex för juridiska tjänster, i dag motsvarar cirka 2 100 kronor per timme. Alla belopp exklusive moms. Högsta domstolen konstaterade i det fallet att timkostnadsnormen inte kunde tilllämpas utanför sitt tillämpningsområde. Min tro är att en fri bedömning av skäligt arvode till en offentlig försvarare skulle hamna på en nivå om cirka 1 800–2 200 kronor per timme. Var man hamnar inom den ramen torde vara beroende av svårighetsgrad på ärendet och andra sådana faktorer. Den något låga nivån i förhållande till gängse pris utanför den tidigare prisregleringen motiveras av att kreditrisken är låg. Men, tiMkostnadsnorMen har Ju inte aVskaFFats Av RB 21 kapitlet 10 § andra stycket framgår att avsteg kan göras från normen i vissa fall. Regeln är dock tänkt att användas i undantagsfall och kan bara i begränsad utsträckning användas för att göra avsteg från timkostnadsnormen. tiMkostnadsnorMen skaLL bara tiLLäMpas oM den är skäLiG Enligt vad som sägs i propositionen (1994/95:150 bilaga 3 s. 14 f och lagrådets synpunkter) är föreskriften i samma paragrafs första stycke andra meningen underordad det som anges i första meningen, där det anges att ersättningen skall vara skälig. Andra meningen är således en precisering av den första och skulle en domstol anse att timkostnadsnormen inte uppfyller kravet på skälig ersättning kan normen åsidosättas; enligt uppgift med stöd av 11 kapitlet 14 § regeringsformen (genom lagprövning således). Frågeställningen berörs i propositionen där det anges: ”Mera konkret gäller frågan om och i så fall under vilka förutsättningar timkostnadsnormen kan åsidosättas. Såsom lagrådet konstaterar kan timkostnadsnormen åsidosättas endast om det är uppenbart att den står i strid med bestämmelsen om att ersättning skall vara skälig”. Som bekant har uppenbarhetsrekvisitet emellertid nu tagits bort. Jag tolkar situationen så att det är domstolarnas uppgift att då och då pröva om timkostnadsnormens nivå som sådan avviker för mycket från marknadspriset på juridiska tjänster. En sådan granskning förutsätter en jämförelse med prisutvecklingen på juridiska tjänster i stort, jämför ovan. Eftersom uppenbarhetsrekvisitet är borta torde det vara domstolarna och inte Regeringskansliet som har sista ordet, också i praktiken. Formellt kan granskningen ske redan i tingsrätten. Magnus Hedenberg advokat Advokaten Nr 3 • 2013