Advokaten 1
het. Advokaten ska vidare enligt vägledande regle
r om god advokatsed se till att klienten inte förorsakas onödiga kostnader. Det är klientens intressen som sätts i förgrunden. Redan här har alltså domstolen allvarligt gått fel. Men, som om inte detta principiellt betänkliga fel skulle räcka, så kommer det mer. Tingsrätten lutar sig i sitt fortsatta resonemang mot åklagarnas yttranden över advokaternas ersättningsyrkanden. Åklagarna har hävdat att den av advokaterna angivna tidsåtgången för inläsning är ”väl tilltagen”. Vad som närmare avses med den lokutionen kan man bara spekulera i. Men, inte heller i det hänseendet kan jag ha någon som helst uppfattning i sak. Bedömningen vad som är skälig tidsåtgång saknar jag underlag att göra. Detsamma gäller åklagarnas påpekande att utformningen av arbetsredogörelserna inte tillgodoser föreskrivna krav. Jag saknar också här den kunskap om förhållandena som krävs för att kunna ha en välgrundad uppfattning i sakfrågan. Vad åklagarna tycker i dessa frågor har dock mer perifert intresse. Avgörande bör vara hur domstolen bedömer dessa frågor. Såsom än mer anmärkningsvärd framstår emellertid en annan punkt. Det gäller åklagarnas av domstolen återgivna argumentation om att ”vissa av försvararna har yrkat ersättning för högre antal arbetstimmar än som anses vara debiterbara i en normal advokatverksamhet (1 200 timmar per år)” därmed insinuerande att detta skulle vara felaktigt eller klandervärt. På detta har jag mycket bestämda synpunkter. tinGsrätten FastsLår att denna norm utgör en rimlig utgångspunkt för bedömningen av advokaternas yrkanden om ersättning. Till grund för denna analys hänvisar tingsrätten ånyo till NJA 1993 s. 237, varav det påstås följa att debiterbar tid i normal advokatverksamhet uppgår till 100 timmar per månad och att advokater inte ska få betalt för mer än 1 200 timmars arbete oberoende av hur mycket de arbetar. Denna uppfattning kan inte vara riktig. Den bygger i själva verket på ett tankefel. På fullt allvar synes tingsrätten anse att advokater, även om de, såsom mycket ofta är fallet, arbetat mer än 1 640 timmar eller av olika skäl kan debitera mer än cirka 70 procent av arbetad tid, inte ska vara berättigade till ersättning med mer än 1 200 timmar årligen. Grunden för denna intellektuella kullerbytta uppges vara att timkostnadsnormen utgår från att endast cirka 1 200 timmar av en normal heltidstjänst utan övertid, det vill säga 1 640 arbetade timmar, är debiteringsbara i en ”normal” advokatverksamhet. Här går domstolen fel. Vad det handLar oM är att normens storlek, som årligen uppräknas med utgångspunkt i olika kostnadsindex, inte har något som helst att göra med hur många timmar enskilda advokater faktiskt arbetar. Det varierar givetvis stort. En stor del av kårens medlemmar arbetar avsevärt mer än 1 200 debiterbara timmar. Att advokater ska få betalt för den tid de lägger ned utöver 1 200 timmar är givetvis en självklarhet. Endast i fantasin kan konsekvenserna av tingsrättens resonemang förstås. HD har heller inte i det refererade målet prövat hur många timmars arbete som ska ersättas utan endast i frågan om det arbete som faktiskt utförts ska ersättas med frångående av normen eller ej. Tingsrätten synes ha blandat Advokaten Nr 3 • 2013 ”Tingsrättens slutsats av detta rättsfall är, något förvånande måhända, att det i försvararuppdraget ingår en skyldighet att begränsa kostnaderna och insatserna i möjligaste mån.” ihop beräkningsmodellens utgångspunkt med de insatser som faktiskt erfordrats i det enskilda fallet. Och om kartan och terrängen inte stämmer överens måste givetvis verkligheten ta över. Domstolens resonemang minner om de forna öststaternas planekonomiska tänkande. Det blev som bekant inte så bra. det här Med FörsVarares rätt till ersättning för nedlagt arbete handlar inte bara om pengar. Det handlar på ett principiellt plan om respekten för den enskildes rätt till en försvarare och om rättssäkerhet. Även den mest förhärdade brottsling har rätt till ett fullgott försvar. Och – som vi alla vet – rättssäkerhet kostar ofta pengar. Men den kostnaden måste rättssamhället ta. Om en fullgod försvararinsats kräver mer arbete än som motsvarar 1 200 årstimmar – then so be it! Att till exempel då som tingsrätten ifrågasätta behovet av försvararnas närvaro vid huvudförhandlingen (till vilken de för övrigt kallats), är rätt magstarkt. Det måste vara försvararens sak att pröva om han bedömer att närvaro vissa rättegångsdagar kan avvaras. Gör han bedömningen att så inte är fallet är det hans plikt att inställa sig. Sedan kan det i efterhand visa sig att advokaten viss dag inte hade behövt närvara. Han skall då likväl ha ersättning. en sLutsats Man kan dra, av detta och andra stora mål som havererat, är att domstolens ansvar är tungt. Det är på domstolen det ankommer att hålla ordning och reda under förhandlingen. Misslyckas man med det riskerar det att leda till allvarliga konsekvenser. Det är särskilt angeläget när rättegången är en följd av en lång, omfattande och ständigt pågående förundersökning, utökad användning av hemliga tvångsmedel och extremt långa häktningstider. Det påverkar givetvis såväl de tilltalades frustration som åklagarens och advokatens arbetssituation. Vad som krävs är en ömsesidig respekt för rättens aktörer. Men, då måste alla leva upp till en lägsta professionell nivå. Var och en på sitt sätt. Det förefaller tveksamt om Kokainmålet handlagts så att dessa krav innehållits. Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 5