Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA Att fråga eller fråga – det när jag f
ör cirka 20 år sedan utnämndes till hovrättsråd var det väl en och annan som gratulerade, men det jag minns bäst är en äldre gammelmoster som bekymrat suckade: ”Men lille Mickus, är du aldrig klar med förberedelserna för att bli advokat.” Nej, jag blev aldrig advokat. Det är nog såväl jag som advokatkåren rätt så belåtna med. Men jag har sett, hört och umgåtts med advokater. Jag tror mig ha en viss inblick i advokatyrket; men det är så klart just bara en inblick utifrån, inte en insikt inifrån. Dessa mina inblickar har fyllt mig med allt från djup beundran till bekymrad förtvivlan. Jag ska här kommentera en sådan inblick vad gäller en detalj; en enstaka – men viktig – företeelse; en mycket praktisk fråga som genom åren har gjort mig bekymrad och förbryllad. Det handlar om advokaters (mot)förhör i brottmål. Jag törs nämligen utan minsta tvekan påstå att dessa förhör betydligt oftare bidrar till en fällande dom än till motsatsen; alltså betydligt oftare! Och inte undantagsvis, utan regelmässigt. Det gör mig bekymrad. Det borde nog göra vissa brottmålsadvokater ännu mer bekymrade. mången gång har jag, efter det att åklagaren avslutat sitt frågande till en målsägande eller ett vittne, för mig själv i domarstolen noterat att ”där kom åklagaren en bra bit på vägen, men ändå inte ända in i mål”. Men denna brist (sedd ur åklagarperspektivet) har försvarsadvokaten då snabbt reparerat. ”Ja, du, det är några saker jag inte riktigt begriper, hur …?” ”Du, jag kan inte riktigt förstå hur … Kan du kanske förklara …?” ”Jag skulle vilja ha några detaljer förtydligade …” På liknande sätt inleds ofta ett motförhör, om nu inte katastroffrågan ”Hur kan du vara så säker på att …?” ställs redan direkt. Åklagarens nyttiga idiot har trätt in i handlingen! ”Det är åklagaren som har fulla bevisbördan”, säger ofta försvararen i sin plädering och spänner ögonen i rättens ledamöter (ofta felaktigt i någon av nämndemännen i stället för ordföranden), samtidigt som samma försvarare några timmar tidigare har gjort sitt yttersta för att hjälpa åklagaren med den uppgiften. 20 MIKAEL MELLQVIST Så här presenterar Månadens gästkrönikör sig själv: ”Mikael Mellqvist slutade i våras som lagman i Gotlands tingsrätt. Nu ska han i stället ägna sig åt juridik.” I sin krönika tar Mellqvist upp frågan om advokaters (mot)förhör i brottmål. Dessa förhör bidrar, enligt författaren, betydligt oftare till en fällande dom än till motsatsen. en försvarare borde ju älska oklarheter, otydligheter och tvetydigheter! Men, nej, nödvändigtvis ska försvararen med sina frågor lägga pusslet till rätta, vilket i nio fall av tio kan vara förödande för klienten. Varför är det så? En förklaring är nog ren nyfikenhet. Man vill ha klart för sig vad som ”verkligen” hände. Sådan nyfikenhet ska man nog som försvarsadvokat spara till andra områden här i livet. En annan förklaring kan kanske vara att försvararens ego pockar på uppmärksamhet; man vill inta en huvudroll och visa upp sig i all sin juridiska prakt. Den skickliga försvararen har dock vett nog att inte tilldela sig själv huvudrollen i rättegången. Men vanligast är nog att försvararen har som arbetshypotes att (den förnekande) klienten är oskyldig och att försvararen vill bevisa det. Det är givetvis fel hypotes, och brottmålsprocessen handlar i själva verket inte heller om att komma fram till att åtalade är skyldiga eller oskyldiga. Det finns ingen domstol i världen (ja, kanske i något konstigt land) som i ett domslut slår fast att någon är oskyldig (faktiskt inte heller motsatsen). Det är i stället frågan om ett åtal som ska gillas eller ogillas vilket i sin tur avgörs av objektiva sannolikhetsbedömningar. Är påståendena i en gärningsbeskrivning styrkta eller inte? Ja, fällande dom. Nej, ogillande dom. Skyldig eller oskyldig i absolut mening? Det är inte en fråga för domstolen. (Det är därför olyckligt att det i Domstolsverkets mallar som våra ”oberoende” ADVOKATEN NR 7 • 2020 MÅLNING (BESKUREN): ZIGGE HOLMGREN, WWW.POST-ART.SE