Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA inte är frågan domstolar måste använd
a numera anges att en tilltalad ”frikänns” från vissa åtal. Tidigare angavs det i dessa mallar mer korrekt att vissa åtal ”ogillades”). en överväldigande stor andel av dem som åtalas, inklusive de som frikänns, är skyldiga till det de åtalas för. Det är den givna konsekvensen av högt ställda beviskrav. Och så ska det vara i en rättsstat. Rent processtaktiskt kan den enda rimliga och försvarbara interna arbetshypotesen därför vara att klienten är skyldig (men utåt kan så klart förhållningssättet vara ett kategoriskt, och gärna indignerat, framhävande av motsatsen). Och försvararinsatsen måste då inriktas på att sanningen inte ska komma fram. Med andra ord ska man som försvarare fokusera på att rättssäkerheten i egentlig mening inte tillåts slå igenom. Det innebär att försvararen ska koncentrera sig på att sprida grus i åklagarmaskineriet (och inte trimma någon egen maskin) och då kan oklara förhörsutsagor (och även tysta klienter) vara till stor hjälp. ”Inga frågor” borde vara den i särklass mest vanliga försvararkommentaren när tillfälle ges att ställa frågor till en målsägande eller ett åklagarvittne. (Av samma skäl ska man som försvarare givetvis välvilligt gå med på telefonförhör, uppläsning ur protokoll med mera beträffande åklagarvittnen för att sedan pläderingsvis argumentera på temat att underlagen för bedömningarna därigenom är för bräckliga. Jag har i stället, till min stora förvåning, fått uppleva att försvarare använder det argumentet för att hindra att bevisning läggs fram på ett mindre tillförlitligt sätt.) det är tyvärr alltför vanligt att den nyfikna och sanningssökande försvararen i sina pläderingar sedan fullföljer sina försök att bevisa oskuld. Att, när man efter en gedigen bevisupptagning har nått en hög sannolikhet för temat (gärningsbeskrivningen) och denna höga sannolikhet är uppenbar för alla och envar (vilket är det allra vanligaste i brottmål), få höra försvararen kategoriskt plädera för att det ”inte finns tillstymmelse till bevis”, ”åklagarens talan har fullständigt raserats”, ”det är uppenbart att detta inte kan sluta i en fällande dom” elADVOKATEN NR 7 • 2020 ler liknande påminner om ett hopplöst försök att få gröda att växa på hälleberget. Det blir helt enkelt pinsamt. I den situationen har man ju som försvarare den stora fördelen att man inte behöver förfalla till sådana pinsamheter, man behöver inte förvandla svart till vitt, inte tillverka guld av slagg, inte ta till storsläggan. Det är ju tillräckligt att hitta en liten tuva; en liten tuva kan ju med de höga beviskrav som gäller stjälpa hela lasset. Det är den tuvan man ska leta efter (och den finns i många mål), den ska man vårda, förfina och använda till att utdela retoriska nålstick med. Den vassa nålen, inte den trubbiga storsläggan, bör vara försvarsadvokatens bästa vapen. ansätts jag som domare av ett gnagande tvivel (som kanske hänför sig till någon detalj) kan det mycket väl vara tillräckligt för att jag (och därmed också nämndemännen – det är min uppgift) ska underkänna en samlad hög sannolikhet för åklagarens tema. Och det är, som jag ser det, försvararens huvuduppgift att få sådant tvivel att fastna i domarens huvud. Mer än en gång har skickliga försvarare lyckats med det vad gäller mitt huvud. Det gnagande tvivlet kan aldrig bevisa någon oskuld, men det kan alltså dra ned sannolikheten för åklagarens tema i sådan utsträckning att det blir en ogillande dom. Och det är inte fy skam att som försvarare åstadkomma det! Ett framgångsrecept för en försvarare kan alltså, möjligen aningen paradoxalt, vara att dra ned på ambitionerna och anamma en till verkligheten – och till brottmålsprocessen – anpassad taktik. Nålen, inte storsläggan, alltså! vad säger ni? Är jag ute och cyklar (gudskelov har han avgått!)? Mailbomba gärna! Mikael Mellqvist f.d. PS. Även om man nu som försvarare lyckas undvika att tjänstgöra som åklagarens nyttiga idiot finns det ju en annan person som ibland gärna tar sig an det jobbet: den nyfikna ordföranden! DS. 21