STTYSKLAND 1977. Arne Ljungqvist har varit ordför
ande i Svenska Friidrottsförbundet i fyra år. På en landskampsresa med friidrottslandslaget blir det uppror. Idrottarna är eniga: Arne ska bort. Hans antidopningsarbete förstör de svenska idrottarnas möjligheter att hävda sig. I spetsen för upproret står diskuskastaren Ricky Bruch, lagets kanske största stjärna. Tar Arne sina pärmar och går? Nej, i tidens anda sätter han sig i en gruppdiskussion med laget och får dem att ändra åsikt. – Det var inte så lätt. Här fanns stjärnor och världsrekordhållare, det var ett begåvat folk som var i harnesk mot mig. De kände sig förfördelade. Jag beskrev vilket elände det skulle bli om vi inte tog tag i dopningen. Men jag tror inte att hälsoargumentet bet på dem. Nej, det som fungerade var att det handlade om fusk. Det var ett fusk som förstörde idrotten. I efterhand går det att konstatera att idrottarna hade rätt när de fruktade att resultaten skulle bli lidande om pillerknaprandet förbjöds. Vid en av de första tävlingarna som Arne var med på i egenskap av ordförande i friidrottsförbundet åkte laget till Oslo. De tre svenska kulstötarna stötte över 20 meter. Det är resultat som hade platsat i den senaste OSfinalen. Även i dag, nästan 40 år efter upproret i Östtyskland, är Arne Ljungqvist övertygande. Det är inte svårt att begripa att han lyckades få stämningen bland idrottsmännen att svänga. Till sin hjälp hade han både sitt medicinska kunnande och sin egen bakgrund inom elitidrotten. FÖR ATT BÖRJA MED DET SENARE: Arne började idrotta tidigt ute i Bromma, en villaförort till Stockholm, och fastnade så småningom för höjdhopp. Som höjdhoppare hade han sin bästa period några år i början av 1950-talet, då han vann SM och deltog i OS i Helsingfors. Kort därefter skadade han sig och tvingades sluta, bara drygt 20 år gammal. Det kan fortfarande gräma honom, erkänner han när vi tar en promenad på Stockholms stadion där han tog sitt SM-guld 1952 med 1,96 meter. – Jag fick ju aldrig veta hur bra jag kunde ha blivit, säger han och poängterar hur svårt det är att jämföra dåtidens resultat med dagens: på den tiden saxade hopparna fortfarande över ribban, och banorna var av betydligt sämre, mindre fjädrande, kvalitet. Dessutom var det ingen som hade någon tränare. I princip tränade man inte höjdhopp, utan tävlade bara. Ytterligare en faktor fanns ännu inte med i bilden: dopningen. Om möjligheten funnits för dig att knapra piller som hade gjort dig till en bättre hoppare, hade du gjort det? – Nej. Svaret kommer omedelbart och är säkert ärligt. Men också förväntat från en man som är själva sinnebilden för begreppet ren idrott. Har du någonsin fuskat? – Hemma predikades det att man skulle göra rätt för sig. Fusk var förfärligt. Men det är klart att jag har gjort fel någon gång, men inte medvetet. Nej för sjutton. Då kan det väl knappast kallas för fusk? – Nej, på något vis är det väl så. När Arne Ljungqvist började sitt korståg mot dopning i början av 1970-talet var det fortfarande obruten mark. Ingen brydde sig, ingen förstod allvaret. Här fick hans medicinska kompetens betydelse. I början av 1950-talet hade han påbörjat läkarstudierna och inlett en karriär som ledde till en professur och att han senare blev prorektor på Karolinska institutet och ordförande för Cancerfonden. FÖRST I BÖRJAN AV 1970-TALET kom han tillbaka in i idrotten via Svenska friidrottsförbundets styrelse. Det var i samband med det han fick reda på att idrottsmännen medicinerade utan att vara sjuka. – Det togs mediciner för att förstärka träningseffekterna. Och det var inte vilka mediciner som helst, det var starka grejer med sidoeffekter som inte var önskvärda. Det var det som gjorde att fajten trappades upp, att folk petade i sig farliga mediciner för att få starkare kroppar. Han sammanställde en enkät som gick ut till de tio främsta friidrottarna i de olika grenarna. Två tredjedelar svarade. Av dem åt en tredjedel anabola steroider. Beroende på hur man tolkar icke-svaren kan det betyda att hälften av den svenska friidrottseliten dopade sig. Något som Arne Ljungqvist faktiskt har förståelse för. – Jag mötte en idrottsmiljö som var väldigt okunnig. Idrottsmännen trodde att det var något slags kosttillskott, man sa att det inte var farligt, att det tar alla. De var aningslösa och vilseledda. De hade utvecklats till idrottare under en tid då det inte var förbjudet att dopa sig. Därför har jag svårt att anklaga dem. Jag förstår deras reaktion, de hade inte den rätta informationen. Hade de haft den hade de flesta av dem sagt nej. – Men jag såg hälsofarorna, jag såg eländet med att våra stora stjärnor skulle vara drogmissbrukare. 1-14 KOLLEGA 37