MIN HUND – Jag är alls ingen rasfanatiker, säger
Åke Lundberg, jämthunden ökar oerhört mycket häruppe. Jag är jakthundsdomare och dömer mycket, det är jätteroligt med andra raser. För egen del har han emellertid fastnat för gråhunden, alltsedan den gången 1981 då han fick ett tillfälle att köpa en gråhundstik, Anja. – Hon var en duglig jakthund, men ingen tik man avlar på. Men det var så karriären startade. Han konstaterar att det de man ta vilken tik som helst och få bra resultat. Åke tog sin första kull 2006. – Vi har bra avelsmaterial i Norr”Då får man botten, här har vi en ganska stor gråhundsstam jämfört med på andra ställen i landet. en bekräftelse på att man lyckats få fram en skaplig hund!” kunde vara skiftande kvalitet på avelsmaterialet på den tiden. Många trodde att det räckte med att man hade en bra hanhund och så kunHan får förfrågningar från valpar från hela S v erige . En baksida med den stora stammen är att det kan bli nöddvändigt att köra rätt många mil för att hitta en lämplig hund som inte har Åkes egna linjer i sig. – Jag vill ju ha så låg inavelskoefficient som möjligt, helst noll, så en gång åkte jag ända till Nora, 106 mil. Jag fick en känsla av att jag skulle para just med den hunden. På Kvarnvallens kennel, det namn som Åkes småskaliga uppfödning lyder under finns idag två tikar, kullsystrarna Clara och Cajsa, båda sex år samt tioåriga Aggbäckens Kruse. Tikarnas mamma, Kallkällmyrens Cimba, född 2003, var Åkes första avelstik och fick tre kullar. – Hon var en drömhund, säger Åke, inte på det sättet kanske, man fick aldrig hem henne från skogen, men hon var en oerhört duktig älghund och en trevlig hund. Min fru brukade säga att hon hade ett tigerhjärta. Samtidigt ville hon gärna ligga i knät. Han konstaterar nöjt att Clara är en kopia av sina mamma och att det ibland kan kännas som att han går i skogen med sin gamla Cimba när de två är ute. Cajsa och Clara har fått två respekti>> 74