AMES 1
många rastlösa själar har jag en bas där jag triv
s och det är Norrköping. Det handlar bara om att jag är äventyrlig av mig. Frida hade en föreläsning i Linköping och sprang dit från Norrköping. – Ja, det är så jag hinner allting. Om jag skulle springa ett 45-kilometerspass, duscha, sedan ta tåget och bussen till Mjärdevi tar det lika mycket tid. Jag tar med mig en ryggsäck, en deodorant, ett ombyte och mina visitkort, sedan klarar jag mig. Det är 48 kilometer till Mjärdevi, så det tog fyra timmar, men jag tog jag tåget hem. Jag är van vid de här distanserna, och jag springer inte i ett tempo så att jag är helt slut. Jag utgår från mig själv. Jag tränar mycket, så det är ingen stor grej för mig. Om det kan inspirera andra att jag är lite galen, kan de få ta till sig det som passar in i deras eget liv. Det jag gör är lite extremt, men så löser jag min tidsplanering. SOM UNG VAR FRIDA SCOUT. – Scout är inget man slutar att vara, men jag har inte tid med det just nu. Jag spelade innebandy på gymnasiet, men jag var inget ämne, det var mest socialt. På högskolan var jag engagerad i olika föreningar, som ordförande eller kassör, och jobbade i studentpubar. Jag har alltid haft mycket energi och har varit mycket aktiv. Jag brukar säga att jag sprang även på gymnasiet och högskolan, fast på krogen. Var sak har sin tid. Jag har gjort den perioden, och den var hektisk på ett annat sätt. Jag unnar mig att äta gott och dricka vin, men när man är 37 år så har man inte samma behov av att springa på krogen. FRIDA ÅNGRAR INTE att hon inte började springa tidigare. – Nej, det värsta som skulle kunna hända mig är att jag på min dödsbädd känner att jag ångrar någonting, att jag har missat någonting. Alla är inte som jag att man maxar allting, men dels tycker jag att det är viktigt att man har gjort många saker innan man fokuserar på något nytt, och dels kanske jag hade varit skadad idag om jag hade börjat springa tidigare. Min kropp var färdigväxt när jag var 28 år, jag har sluppit både förslitningsskador och ätstörningar, det senare är otroligt vanligt. Det man då förstör går inte att reparera i form av skelett eller stabilitet i kroppen. Jag tror att det både mentalt och fysiskt är jättebra att jag började vid 28 års ålder. Som uthållighetslöpare är det, till skillnad mot till exempel höjdhoppare, bra att börja sent. Det är såväl Evy Palm som jag exempel på. Många som jag pratar för blir inspirerade – det är inte för sent att hitta sin grej och bli bra på det, om man har en positiv inställning. Alla behöver inte bli löpare. FRIDA VAR MED I VM så sent som i september. – Det var ingenting som jag var med om för tio år sedan. Jag är 37 år och inom världseliten i min idrott. Skillnaden mellan Frida och många andra idrottsföreläsare är att hon fortfarande är aktiv. Hon pratar om vad hon gör i nuet, inte något som hände för 15 år sedan. – Andra kanske pratar efter en avslutad karriär. De kanske saknar utbildning och vill inte jobba med något annat. Det jag pratar om händer nu, och då – tror jag – blir det väldigt inspirerande för människor. DYGNET HAR 24 TIMMAR, OCH FRIDA TRÄNAR CA 20-25 TIMMAR I VECKAN.. FRIDA GILLAR KAMRATSKAPET som finns i Tjalve, den idrottsförening hon tillhör. – Jag är mån om att andra ska känna sig välkomna. Jag hittade själv en helt ny värld och blev väl omhändertagen. Det sociala är oerhört viktigt. De duktiga peppar dem som är nya, alla har sin del i gruppen och alla kan vara med. Jag är väldigt nätverkande och vill att alla ska ha det trevligt. Som 32-åring slog Frida till med 2,54 i New York Marathon och kapade nästan 1 timme på sin tid från maratondebuten ungefär tre och ett halvt år tidigare. – Ja, och ännu bättre blev det några månader efteråt. Mitt personliga rekord är 2,51:32. Det gjorde jag i Leipzig när jag bodde i Tyskland. New York var den första tiden när folk reagerade och undrade var jag kom ifrån. Det är mycket den positiva energin och alla nya kompisar som gjort att jag har blivit bra. Jag tillhör Sverigeeliten inom maraton, även om jag inte är bland de bästa. Att jag har flera SM-medaljer och dessutom representerat Sverige i två VM beror på att jag började vid en bra tidpunkt. Nu springer fler och fler dessa distanser. Jag har den självdistansen, att jag är glad över att jag började när jag började. Jag är glad att jag har fått göra allting och skaffa mig den här erfarenheten. I samband med New York City Marathon fick du chans att träffa Haile Gebreselassie. – Jag fick ta en bild med honom. Han var lika glad som han brukar vara. Den inställningen delar Frida. – Med en positiv inställning är det mesta möjligt. Det gör det lättare att interagera med människor och man får mycket tillbaka. Allting blir lättare. Jag är ett exempel på att det inte är för sent och att man kan uppnå mycket på relativt kort tid – om man vill. FRIDAS ÄVENTYRLIGA SIDOR gör att hon gärna besöker sevärdheter. Då springer hon dit och liftar hem. – Jag uppmanar inte alla att lifta. För min del har det inga ekonomiska orsaker, utan det är för att det är lättare att få kontakt med människor. Man får uppleva saker som man kanske inte hade en aning om att de fanns. I januari var jag i Armenien och sprang till ett kloster. Dit var det 20 kilometer och jag sprang längs landsvägen och de sista fem kilometrarna upp till klostret går längs ett bergspass. Det var mycket lön för mödan att uppleva klostret. Jag föredrar att ha ett mål när jag är ute och springer och inte bara komma tillbaka till sin dörr. Sen sprang jag tillbaka ned till vägen. En familj i bil stannade, det var fullt i bilen, men jag fick följa med. Det var trettonhelgen och de firade fortfarande jul så jag blev inbjuden till deras julbord med släkten. Där satt jag i mitt svettiga underställ och åt traditionell Armenisk julmat. Jag är tacksam över allt jag har fått vara med om för att jag har sagt ja. n 23