Kingsize 1
Planen, som i skrivande stund levs ut med stor fr
amgång, har hela tiden funnits där. Det inkluderar att nämna ett av sina album till ”08 Zoo” och för all del att bära mask. – Dom här titlarna har jag vetat att jag vill göra i tre års tid. Jag har versioner på dom här låtarna från långt tillbaka. Så planen har funnits där, det är bara att jag inte har gjort det på riktigt. Så det här med mask har alltid varit en del av planen. Att beskriva det som en långvarig tradition är förmodligen att ta i, men hiphop är knappast främmande för maskerade rappare. Redan 1997 gjorde MF DOOM, iklädd en gladiatormask, ett avtryck som skulle komma att bestå fram till hans död. Den enigmatiska rapparens skäl var att separera konsten från artisten i stället för att ”put what it looks like to sell what it sounds like”, som han uttryckte sig i en intervju med Red Bull Music Academy. Men anledningarna till att bära mask varierar. Brooklyn-rapparen Leikeli47 har sagt att den gör att hon ”känner sig fri”, medan 19-åriga SL precis som många andra UK drill-rappare bär mask för att undvika konfrontation med lagens långa arm. Framgångsrika M Huncho å sin sida, har kort och gott sagt: ”I like my privacy, that’s it”. Det är den sistnämndas ord som kommer närmast våra svenska maskerade stjärnors motiv, både när vi talar om 23 och Sveriges första framgångsrika maskerade rappare: 1.Cuz. De gillar helt enkelt inte uppmärksamheten. – Jag blir fett obekväm, jag ska inte ljuga. 100%. Du vet, mycket folk och kameror… det är inte min grej över huvud taget. Så jag skulle säga att det primärt är därför. Jag vill ha ett privatliv. Jag älskar att göra musik men jag vill kunna separera musiken från personen som gör musiken. Rampljuset är inte för mig, berättar 23. Hur skulle du själv beskriva personen bakom masken? – Ouff, det är en svår fråga. Men jag skulle säga driven… positiv… lojal. Jag vet inte, ödmjuk. Du vet, fötterna på jorden. Att både vara maskerad och ljusskygg är kanske inte ett sedvanligt framgångsrecept. I synnerhet för hiphopgenren, vars kollektiva gemenskap också kommer med en stark individualitet som är nödvändig för att hävda sig och sticka ut. Men just drill är en genre som ställer sig utanför det normativa. Med rötter i trapmusiken har drill, både i USA (först i Chicago och senare i New York i form av Brooklyndrill) och Storbritannien, ansetts vara starkt kopplat till gatuvåld. Musiken handlar allt som oftast om att porträttera en kriminell livsstil på ett sätt som är grövre än konventionell rap, med mer frekventa inslag av gängmiljöer. Efter flera dödsskjutningar gick bland annat New Yorks borgmästare tidigare i år ut och fördömde genren offentligt, medan radioprofiler vägrade att spela gäng/ disslåtar i deras kanaler. Det är i denna kontext som rapparna verkar i, vilket gör att anonymitetens åtråvärdhet i dessa kretsar är förståelig. 23 anses av många vara en av Sveriges främsta drillrappare, men han själv vill inte tillskriva sig epitetet. ”Jag skulle inte säga att jag är en drillrappare för fem öre”, menar rapparen trots att han redan på sitt första album utropade sig själv till ”king of drill” på låten ”Paranoia”. Han menar att responsen på genombrottssingeln ”Scorpio” fick honom att utforska soundet mer. – Jag har testat på drill innan, men det lät inte… det lät inte bra asså. Det kanske lät bra i stunden men när jag lyssnade på det efter en vecka så lät det katastrofalt, haha. Men det har aldrig tilltalat mig på det sättet, faktiskt. ”Scorpio” ansåg jag inte ens vara ett drill-beat. Sen när folk stoppade in mig i det facket, det var egentligen då jag började göra drill-låtar. Så jag skulle inte säga att jag är en drillrappare för fem öre. Inte på långa vägar. Men jag gjorde min egna grej av det, jag tror det var det som blev bra. Att jag stack ut med melodiska grejer, det fanns inte i Sverige än på det sättet. Att 23 skulle hamna på det melodiska spåret är kanske ingen slump, då hans intensiva förarbete 2019 skulle sammanfalla med genombrottet för vad som skulle bli Brooklyn-drillens affischpojke: Pop Smoke. Detta mycket tack vare hans kommersiella gångbarhet rent soniskt. – Jag har lyssnat mycket på honom faktiskt, han har varit en inspiration. Till hundra procent. Sen vet jag inte om soundet har smittat av sig, men det är någon jag har lyssnat på riktigt mycket. Ja, de flesta svenska rappare som kör drill har inspirerats av antingen Pop Smoke eller UK drill, men det du gör och har gjort är mer likt Pop Smoke. Att göra melodiska låtar på drill-beats? – Exakt, helt rätt. Jag håller med. Det är lite den stilen, New York-drillen. Det är Pop Smoke och typ Lil Tjay. UK drill är inte för mig, det låter för dött. Beatsen är inte där tycker jag. Det måste vara en aura. Om ”Feelings” och ”08 ZOO” ändå gav skäl till att kalla dig drillrappare, så jobbade du mycket med melodier redan där. Men ännu mer på ”Selfmade” känns det som? – Ja, nu när du säger det. Det är väl egentligen varje låt, typ. Nu på senare tid så måste det vara ett riktigt, riktigt hårt beat för att jag bara ska rappa. Annars försöker jag göra det melodiskt på de flesta beats, menar han och säger att texterna oftast hamnar i baksätet. – Du vet, med bars och grejer… visst, några punchlines här och där men för mig… jag lyssnar inte på en låt för att höra vilka bars någon har. Det är viben, det är auran. Förstår du? Om en låt inte får mig att känna någonting så är den inte för mig. Melodier tror jag är nyckeln till det. Apropå det, kan vi prata om ”Länge leve vi”?! Det är ett perfekt exempel på det du säger, att du skapar en ”larger than life”-känsla som höjer den till vad det är, utöver en galen produktion… – Som jag sa tidigare, det här med NR 3, 2022 | KINGSIZE MAGAZINE 23 Jag älskar att göra musik men jag vill kunna separera musiken från personen som gör musiken. Rampljuset är inte för mig. WWW.KINGSIZEMAG.SE