Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren Rädslan är en dålig rå
dgivare terrorattacken i paris ledde till precis det som terrorismen syftar till. Nämligen, att sätta skräck i befolkningen. Terrordåd brukade vara förlagda till Mellanöstern eller Afrika och endast undantagsvis drabba oss. Men detta har kommit att ändras. Åter spred sig skräcken i Europa. Terrorismen ökar. Under år 2000 dog cirka 3 300 personer i terrorattacker. Motsvarande siffra hade 2013 stigit till närmare 18 000 människor. Men även om terrorismens offer ökar kraftigt bör man ha i åtanke att den förorsakar jämförelsevis färre dödsfall än till exempel självmord. Bara under 2012 begick 437 000 människor självmord. Att jämföra med 11 000 döda i terrorattacker. Jämförelsen haltar förvisso. Men, den sätter perspektiv. Till skillnad från självmord hotar terrorismen den öppna demokratiska rättsstaten. Inte i första hand genom sina direkta effekter för oskyldiga våldsoffer, utan mer genom de åtgärder som samhället vidtar för att stoppa illdåden. Reaktionerna på 11 september är en skrämmande påminnelse om denna verklighet. När man talar om terrorism kan det röra sig om allt från ett bötesbrott, som en enkel skadegörelse, till massmord. När en brottslig gärning definieras som terrorbrott leder det till strängare straffpåföljd och medför ökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel. Vad som gör en redan brottslig gärning till ett terroristbrott är själva syftet att genom den brottsliga gärningen sätta människor i skräck. Som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter prins Zeid, årets mottagare av Stockholm Human Rights Award, fastslog i sitt tacktal: ”Rädslan är en dålig rådgivare.” ISIS, Boko Haram, talibanerna och al-Qaida är ansvariga för den övervägande andelen dödsfall till följd av terroristattacker. Gemensamt för dessa terrororganisationer är extrema ideologier med starkt religiös prägel. Utanför Subsahara i Afrika, Mena-regionen och Sydostasien är terroristattacker huvudsakligen politiskt eller nationalistiskt motiverade eller så begås de av separatiströrelser. I länder med hög frekvens av terroristdåd finns ett mycket tydligt samband med bristande politisk stabilitet, bristande sammanhållning mellan olika grupper i samhället och bristande legitimitet hos landets institutioner. Fattigdom och andra ekonomiska faktorer har förvånansvärt nog ingen eller mycket låg förklaring till terrorism. 4 Däremot finns forskning som visar på en stark koppling mellan terrorism och andra former av våld. FN:s säkerhetsråd har som bekant misslyckats med uppgiften att skapa fred och säkerhet i världen. Rådet har genom vad som närmast kan betecknas som panikåtgärder, istället ägnat sig åt lagstiftning på terrorområdet. Resolutionerna nr 1373 från 2001 angående bekämpning av terrorism och nr 1390 från 2002 angående de så kallade terrorlistorna som tillkom efter 11 september är sådana exempel. Detsamma får anses gälla den nyligen antagna resolution nr 2178 om ”terrorist fighters”. Denna omfattar all terrorism, inte bara internationell sådan. Resolutionen ålägger alla stater långtgående legala förpliktelser, utan något som helst försök att definiera eller avgränsa kriterierna för vad som skall krävas för att någon ska kunna betraktas som terrorist i det enskilda landet. Detta innebär risk att stater kommer att tillämpa resolutionen mycket brett för specifika politiska syften, till exempel som ett led i förtryck av oliktänkande. Frihetsrörelser eller urbefolkningar, som med fredliga medel vill uppnå frihet, kan lätt bli att betrakta som terrorister med stöd av FN-resolutionen. En resolution från säkerhetsrådet är folkrättsligt förpliktande. Samtidigt måste den vara förenlig med internationell humanitär rätt. Att beteckna alla beväpnade grupper som terrorister innebär en uppenbar risk för missbruk. Syrien vägrar till exempel med stöd av detta synsätt att släppa in humanitär hjälp. För MR-grupper innebär detta att mycket av de goda insatser som görs i krigsområden kriminaliseras. Beväpnade grupper som betecknas som terrorister är ofta parter i en väpnad konflikt och kan därför åtalas för krigsbrott. Att i dessa fall istället åtala under nationell terroristlagstiftning riskerar medföra att brott mot internationell humanitär rätt inte beaktas. En konflikt mellan att, å ena sidan, tillgodose nationell säkerhet och att, å andra sidan, lagföra krigsbrott, kan uppkomma. Där så sker, riskeras en urholkning av den internationella rätten. Stater har givetvis en skyldighet att skydda sin befolkning från terrorism. Men dessa åtgärder måste vidtas inom ramen för vad som följer av internationell människorätts- och flyktinglagstiftning. Efter Parisattackerna presenterades på stående fot nya, ofta ogenomtänkta, Advokaten Nr 9 • 2015