Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44 Watson, Trevino och Lindeblad
— tre exempel för oss vanliga D Nyligen signerade Lee Trevino sitt scorekort felaktigt. Han upptäckte det på TV i sitt hotellrum och ringde direkt för att diskvalificera sig. Samti- digt, och helt oberoende, hade Tom Watson bytt putter under ett regnuppehåll under en rond och diskvalificerat sig, när han förstått vad han gjort. Jag tror att Trevino och Watson gjort sporten ovärderliga tjänster med sitt agerande. Deras självklara beteende betyder mer för oss medel- golfare, än någonsin deras sportsliga prestatio- ner och framgångar. Det är en fråga om stil. Kan de, så kan vi. Hut uppfattat man en tegel? Golfen har egentligen bara två regler. En säger att man spelar bollen som den ligger, den andra att man spelar banan som den är. Vid sidan om dessa finns ett antal avnämare som strängt taget bara skall hjälpa oss att komma runt banan, om vi hamnat i ett vattenhinder redan på första hålet. Eftersom bollen ligger på två meters djup. får vi droppa en annan och fortsätta vår växlande vandring. Om man sedan tolkar reglerna till sin fördel, blir man av med flera av sina vänner. Om man bryter mot reglerna, har man till sist ingen alls att spela med. Använder man reglerna som tillhygge, blir resultatet detsamma. Under en match mellan två juniorer frågade den ene, efter att ha åsett motspelarens utslag på ett korthål. - Vilket fint slag! Vilken klubba spelade du? - Du har inte rätt att ställa frågan, blev svaret. Jag claimar hålet. Historien är tyvärr sann. Att kräva ett häl måste vara sista utvägen. Men det förekommer. Ofta drabbas alla inblan- dade. Lika ofta är det ett tecken på att leken blivit för allvarlig. Reglerna fungerar inte längre som ett riktmärke för gott omdöme, utan som lagskrift för en rättvisa skriven med millimeterstift. Ät jag en nymotalist? Jag kan själv inte alla regler. De är för många. De ändras för ofta. Ibland är de kloka, ibland olo- giska. I vissa fall är de oklara och ibland rent av obegripliga. Språkligt lämnar de mycket att ön- ska. Men vad jag förstår, så spelar vi med ett antal klubbor och en boll, inte med ett häfte skrivet av de ansvariga inom The Royal and Ancient Golf Club och The US Golf Association. Och det egendomliga är, att jag under flera sä- songer bara råkat ut för ett enda oklart regelfall. I skrivande stund svinner minnet vad saken gäller. Kanske en hund som stal bollen, som bet min motståndare i benet och som sedan placerade den invid hålet, bollen alltså? Jag skäms. Här finns en bok med anvisningar för gränser, droppzoner, hinder och hundar och det förefaller nästan som om de vore överflödiga. Men idag vet jag trots allt att man skall droppa en boll så nära den plats där bollen råkar ha ham- nat inom Mafk Under Arbete, dock ej närmare hålet och inte nödvändigtvis ner i ett vattenhinder. Efter nästa genomgång mellan de olika regel- kommittéerna, kanske något annat gäller? Tänka sig. Om här funnes en moral, skulle den lyda: Spela vidare min vän och försök att hålla höger armbå- ge intill kroppen. Annars är det lätt att du svingar utifrån-och-in, med en skruv åt höger eller snabb- hook som följd. Göran Lindeblad och Rune Karlfeldt, aktörer i minnesvärd SM-semifinal. Ett exempel från 50-talet Under semifinalen i SM i Tylösand 1954 möttes Rune Karlfeldt och Göran Lindeblad, en härlig match. Rune Karlfeldt lämnade inte fairway under hela 50-talet, en artist som kunde slå ett fullt slag med en lill-spoon så att bollen stannade inom 100 me- ter. Han kunde också spela en svag fade så vars- amt, att publiken hann äta lunch och dricka kaffe innan bollen slutligen landade vid flaggan. Det var Rune, Stockholms GK, som chippade i hå! från 25 meter på Falsterbos sista green i mat- chen mot Angelo Croce under EM 1963. Dåva- rande kungen, Gustav VI lyfte hänfört händerna i vädret, som hade han sett ett mirakel. I själva verket var det vardagsmat för Karlfeldt, som yt- terst sällan behövde använda mer än ett slag från greenkanten. Göran Lindeblad från Hovås var en mästare med de långa järnslagen, som han behandlade med kraft och auktoritet. Egendomligt nog använ- de han samma teknik med träklubborna, vilket gjorde att han slog en järntvåa lika långt som en drive. Det torde kunna sägas att ingen slog järnslag med samma finess, längd eller precision, som Lindeblad under 50-talet. Båda dessa spelare hade samlat stora och många meriter i Sverige och Europa och nu gick semifinalen vidare efter 18 hål, förbi klubbhuset. Under förtätad tystnad nådde spelarna det tredje omspelshålet, ett relativt lätt par 5-hål med några strandgräsbevuxna kullar mitt i spelfältet. Dessa hade inte orsakat några svårigheter, utan händel- serna placerade Göran Lindeblad inom detta obestämda område, som kunde kallas karaktärs- bältet, för matchen. Ett liknande bälte finns runt alla hål. Ibland kan det röra sig om några decimeter, om det sluttar nedför med gräset växande i samma riktning. I ett annat fall, som nu, ligger bollen knappa två meter från hål och linjen viker varken åt höger eller vänster. Mitt i den halvcirkel, som bildades av den för tillfället både trötta och spända publiken, förbe- redde sig Lindeblad. Karlfeldt stod halvt vänd mot klubbhuset, som vågade han inte titta. Någon, ingen vet vem, hade under denna peri- od introducerat ett maner att alltid placera klubb- huvudet framför bollen, mot hålet, för att på så sätt bättre kunna tyda riktningen. Lindeblad var en av de, som följde detta exempel. Åskådare under 50-talet var få och diskreta. De höll avståndet till spelaren under avgörande ögonblick och kunde därför inte riktigt se vad som hände. Därför blev de förvånade när Lindeblad plötsligt böjde sig ner, tog upp sin boll och gick fram för att gratulera Karlfeldt, själv helt överras- kad, till segern. Under klubbhuvudets förflyttning från bollens framsida till baksida, hade bollens läge ändrats. Det var en fråga om någon millimeter. Det hade inget med rättvisa att göra, utan med stil. Året därpå förpassades Karlfeldt av Lindeblad ur Mästerskapet med bred marginal, men de! har heller inte med historien att göra. 44 SVENSK GOLF • 12/1986
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60
Svensk Golf Sida 61
Svensk Golf Sida 62
Svensk Golf Sida 63
Svensk Golf Sida 64
Svensk Golf Sida 65
Svensk Golf Sida 66
Svensk Golf Sida 67
Svensk Golf Sida 68
Svensk Golf Sida 69
Svensk Golf Sida 70
Svensk Golf Sida 71
Svensk Golf Sida 72
Svensk Golf Sida 73
Svensk Golf Sida 74
Svensk Golf Sida 75
Svensk Golf Sida 76
Svensk Golf Sida 77
Svensk Golf Sida 78
Svensk Golf Sida 79
Svensk Golf Sida 80
Svensk Golf Sida 81
Svensk Golf Sida 82
Svensk Golf Sida 83
Svensk Golf Sida 84
Svensk Golf Sida 85
Svensk Golf Sida 86
Svensk Golf Sida 87
Svensk Golf Sida 88
Svensk Golf Sida 89
Svensk Golf Sida 90
Svensk Golf Sida 91
Svensk Golf Sida 92
Svensk Golf Sida 93
Svensk Golf Sida 94
Svensk Golf Sida 95
Svensk Golf Sida 96
Svensk Golf Sida 97
Svensk Golf Sida 98
Svensk Golf Sida 99
Svensk Golf Sida 100
Svensk Golf Sida 101
Svensk Golf Sida 102
Svensk Golf Sida 103
Svensk Golf Sida 104