Nollelva 1
LÄS OSS PÅ NÄTET! Children Of The Sün Leaving Gro
und, Greet The End Arvika, den lilla staden i värmländska skogarna gav oss under ett antal magiska år Arvikafestivalen. En fantastisk festival som gick från liten och mysig till att bli en av Sveriges största och i mitt tycke bästa festival. Ett band som kommer från just denna lilla ort är gruppen Children Of The Sün. Musiken kan närmast beskrivas som blandning av klassisk rock, blues och folkmusik. Sedan tidigare har bandet släppt två fullängdare och har bland annat spelat på Sweden Rock och fått väldigt fin kritik för sin svängiga musik. Så, hur står sig den nya skivan då? Bra skulle jag säga! Det här är ett album som visar att bandet tagit kliv i rätt riktning. Det känns genomarbetat och mognare än tidigare utgåvor. Leveransen och bandets förmåga att skriva medryckande och bra låtar gör att Children Of The Sün har lagt en fin grund för att nå en större publik i framtiden. Bra exempel är inledande ”Sugar” och finstämda ”Lilium”, dock är åtta låtar på ett albumsläpp alldeles för lite. Lägg där till att låten ”Glaskogen” mest känns som en kort utfyllnad! Med det sagt, det här ett schysst album med ett band som har stor potential. (JL) Franz Ferdinand The human fear Snoop Doog Missionary Tiden är en obarmhärtig älskarinna, det har redan gått 20 år sedan Franz Ferdinand slog igenom som ett av banden i den där vågen med grupper som mixade stökig indierockmusik med mer svängiga takter, som Bloc Party och Interpol. “Take me out” blev en stor hit, och är man från Glasgow så brukar det ju gå ganska bra för band, och Franz Ferdinand följde även i den traditionen. Med tiden har det blivit lite glesare mellan albumen och hajpen har avtagit betänkligt. Och frågan är hur stor efterfrågan är på en ny Franz Ferdinand-skiva idag? Framförallt borde de kanske fråga sig själva vilka de sjävla vill vara idag. “The human fear” spretar lite hit och dit och jag saknar en röd tråd. Ibland låter de bara som ett trött, gammalt band som försöker återskapa ett vinnande koncept men som bara blir en dålig kopia på sig själva. Ungefär som när man lyssnar på Bon Jovi idag och förväntar sig rockhits men istället får en urvattnad dansbandsversion av bandet. Ingen jämförelse i övrigt mellan de två grupperna. Ibland glimrar det till lite halvtjusigt, och man får åter upp hoppet om att de fortfarande kan uträtta stordåd, men mest känns dagens Franz Ferdinand tyvärr tråkiga och ointressanta. (TP) Ja, just det... Snoop Dogg är ju artist också. Det är lätt att glömma bland allt OS-mingel, tv-programsledande och alla andra sammanhang han hela tiden dyker upp i. Men kollar man diskografin så har han släppt nya album kontinuerligt och detta är tjugonde plattan sedan debuten med “Doggystyle” 1993. Och på nya skivan har han återigen teamat upp med Dr Dre för att göra en slags uppföljare till det legendariska debutalbumet. Och doktorn är inte det enda stora namnet han kallat in. Plattan gästas av en lång rad stjärnor, från Eminem och 50 Cent till Sting och Method Man. Tveksamt om de i ärlighetens namn tillför så mycket, bäst blir det istället när Snoop och Dr Dre koncentrerar sig på att vara old school och gå tillbaka till det klassiska västkustsoundet. Som helhet känns “Missionary” spretig och otydlig. Här finns både några intetsägande låtar som skulle behöva startkablar för att komma igång, men också en del spår med beats och rap som svänger riktigt bra. Reggae hamnar granne med Tom Petty och mitt humör växlar nästan med varje låt. Ena stunden: nja, för att i nästa tänka: jo, men det här var ju ganska kul. Hallelujamomenten uteblir dock, jag är inte frälst. (TP) Black Eyed Sons - släpps 28/1 Cowboys in pinstriped suits The Quireboys debutplatta “A bit of what you fancy” från 1990 är en dunderplatta som håller än. Den initiala framgången blev dock kort och efter bara två album lade bandet ner. På 2000-talet återförenades man och de senaste tio åren har bandet varit synnerligen aktivt med livespelningar och skivsläpp. Men det har också varit stora interna bråk och för några år sedan fick frontfiguren Spike sparken och startade sitt eget band vilket gjorde att det under en period fanns två versioner av The Quireboys. Spike plockade tillbaka originalmedlemmarna och tycks ha vunnit slaget om bandnamnet, medan den andra varianten av bandet nu bytt namn och kallar sig Black Eyed Sons, efter en Quireboysplatta som kom 2014. Musikaliskt låter det likt det vi hört tidigare, detta hade utan tvekan kunnat passera som en Quireboysskiva. Det är samma skönt gungande 70-talsrock med doft från de amerikanska sydstaterna, samma raspiga sångröst (men alltså med Guy Griffin på sång) och samma klassiska öldrickarmusik. Rent låtmässigt är det nästan bättre än det vi hört från The Quireboys den här sidan millennieskiftet. Men det spelar liksom ingen roll, för det är Spike vi vill ha, hur kraxig han än låter. Det vägs dock nästan upp av en celeber radda gästartister, från Ryan Roxie och Dan Reed till Joe Elliott och Chip Z’Nuff… åtminstone första halvan, för sen blir det rätt segt. (TP) NOLLELVA 39 NOLLTRETTON.SE NOLLELVA.NU Royne Mercurio - möt 2025 med Herregud & Co Albin Ring - dyker ner i matfuskets mörka värld Riksteatern Norrköping - bjuder på en spännande vår Peter Johansson – hyllar musiklegenden Elton John 1 01 Omslag.indd 1 FEBRUARI - 25 2025-01-19 19:41 Foto: Erik Hansen