Det här handlar alltså om skällande fågelhundar.
Närmare bestämt finnspets. Det var en sådan Tommy köpte som första hund 1980. – Då hade jag varit ute med en kompis som hade en, jag hade sett hur den jagade och tyckte att det var en trivsam jakt. En sån skulle jag ha. Men några finnspetsvalpar fanns inte att uppbringa i Sverige då. Så det blev före detta svärmor som löste problemet – hennes man var jägare och hade hittat en kull i Uleåborg. – Jag skulle prompt dit och ha den så jag körde sextio mil, säger Tommy. Han tillägger att han givetvis kollat upp att föräldrarna var godkända och linjen jaktparad. Pikun Teeri (liten orre) förblev en ”Då får jag gå vart jag vill i skogen” god jaktkamrat i nära tolv år. – Ett problem hos den här rasen är att hörseln tyvärr försämras redan vid åtta-tio års ålder. Och hörseln är det viktigaste sinnet för denna jaktform, så när den försämras minskar jaktbarheten. Men Tommy var förberedd när han nödgades ta bort Teeri, hund nummer två var redan införskaffad. – Man måste vara förutseende, det kan ju hända saker med en hund. Själv har jag alltid sett till att ha minst två. Just nu har han tre. Två finnspetsar och jämthunden Flisa till älgjakten. Men han har också nosat på raserna finnstövare och kleine münsterländer. Men det är finnspets som är favoriten. – Det är främst för jaktformens skulle, men finnspetsen är också en trevlig hundras, en livlig och lekfull kamrat som är lätt att ha inomhus, den är lämpligt stor. Fast om man har tre stycken... – Jag har centraldammsugare! De som föder upp finnspetsar gör det knappast för pengarna. Kullarna är >> MIN HUND