Nöjesnytt Malmö 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN CH
RISSIE HYNDE "Stockholm" (Kobalt/Playground Music) Bästa låt: "A plan too far" nnnnn Tänk vilken dröm för en artist som Chrissie Hynde, med karriären i stort sett avsomnad, att få göra ett album med såna stjärnproducenter som Björn Yttling och Jocke Åhlund. Man ser framför sig Rick Rubins Johnny Cash-plattor som exempel. Eller när Jack White jobbade med Loretta Lynn. Och firma Yttling och Åhlund gör verkligen sitt jobb. Ett helt album, med nästan bara ypperligt producerad retrorock. Som skräddarsytt för en stark sångerska med någonting att förmedla. Men är Chrissie Hynde verkligen den sångerskan...? Jo, hon får här chansen att återupprätta en karriär där hitsen ligger 30 år tillbaka i tiden - och som hon tar den chansen... Jag har aldrig räknat henne till de starkaste rockrösterna, men här lyfter hon sig flera nivåer från det vi är vana vid att höra från henne. En riktigt rolig överraskning. MIKAEL FORSELL LORENTZ "Kärlekslåtar" (Sony Music) Bästa låt: "The.OC.S01E01.DVD-Rip.Xvid (featuring Say Lou Lou)" nnnnn För sex år sedan - innan han gifte sig med Kim Kardashian - var Kanye West på en mörk plats i sitt liv. Hans mamma hade oväntat dött och ett långvarigt förhållande tagit slut. Resultatet blev "808s & heartbreak", ett epokgörande mörkt och hårt, minimalistiskt och elektroniskt album där Kanye West - detta geni - vräkte ut sina känslor till allmän beskådan och utan hänsyn till sig själv. Spola fram till 2014 och här kommer Lorentz som försöker göra sitt eget "808s & heartbreak". Samma minimalistiska elektroniska stil, samma kärlekssorg fast på ett lite gulligt och mer pubertalt sätt och med en hel del fyndiga texter - som att jämföra sin kärlek med figurerna från tv-serien "The OC", till exempel. Lorentz tillhör utan tvekan de allra smartaste artisterna och producenterna i sin generation. Han har massvis av begåvning och flera av texter andas en åtråvärd känsla av vara helt i klang med samtiden - här och nu 2014, men imitation är inte alltid den bästa formen av smicker. Lorentz är ingen Kanye West. MIKAEL FORSELL ALICE BOMAN "EP II + Skisser EP" (Adrian Rector/Border) Bästa låt: "Over" JACK WHITE "Lazaretto" (XL Recordings/Playground) Bästa låt: "High ball stepper" nnnnn Jack White gick nyligen ut och bad om ursäkt. Till typ alla. I en intervju med Rolling Stone hade han lyckats förolämpa inte bara sina gamla ärkefiender The Black Keys utan även Lana Del Rey, Adele, Duffy och producenten Danger Mouse. Jack White har blivit kallad rockens framtid så länge att den där framtiden sedan länge blivit dåtid. Något som inte verkar ha påverkat hans självbild, det var nämligen inte Jacks fel att han kallat alla andra musiker för sopor, utan mediernas. När den här grabben nu släpper sitt andra renodlade soloalbum är det alltså befogat att ställa ganska höga krav. "Lazaretto" är en skiva där alla dörrar står på vid gavel. Jack White har länge hämtat inspiration i en lång rad genrer, men här blir det tydligare än någonsin. I låtarna möts rock, bluegrass, blues, folk, visa, jazz, ja till och med funken smyger in på ett hörn. Det borde vara vidrigt, men med sin unika känsla för sound lyckas den audiofile Jack White ändå knyta ihop säcken. Lyssnar man på albumet från början till slut fungerar genreutflykterna bra. Även om de lugnare låtarna knappast tillhör det bästa han skrivit är det skönt att få vila ut mellan de virtuosa gitarrattackerna. Dessvärre saknas en riktigt stark singel. Bäst på skivan är talande nog den instrumentella riff-festen "High ball stepper". CARL CATO 78 | nöjesnytt 42 | nöjesnytt nnnnn Äkthet är det allra finaste just nu i vår samtid. Det ska vara ärligt och på riktigt. Förmodligen är det därför Alice Boman träffade så många rakt i hjärtat när hon började ge ut musik i fjol. Det riktigt hörs hur hon sätter sig tillrätta i sovrummet, någon knäpper på bandspelaren och hon drar igenom låt efter låt i vad som låter som en enda tagning. Oftast bara med piano som komp. Det är lite kantigt, ljudet svajar och det låter ibland som att det är inspelat i mono. Det är minimalt med pålägg som körer och andra instrument. Men det gör också att låtarna och texterna hon framför känns just... som sagt, äkta och på riktigt. Man hör inspiration från föregångare som Anna Ternheim och framförallt Frida Hyvönen. Samma sätt att fånga en publik med små medel. MIKAEL FORSELL