Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement få fall då det uppenbarligen
fanns problem och ifrågasättande av föräldraförmågan, så fanns den andra föräldern där som en tillgång (mamman oftare än pappan) och inget barn var placerat i samhällsvård. Jag kan dra slutsatsen att de flesta har klarat att ta hand om sina egna barn på ett bättre sätt än vad deras föräldrar klarade att ta hand om dem, när de själva var barn. De flesta uttrycker också att erfarenheter av egna föräldrar snarast sporrat dem att göra ”allt” för barnen, att det är extremt viktigt för dem att vara en bra förälder och att försöka tänka ur barns synvinkel. På frågan om hur barndomen påverkat deras föräldraskap går deras oroliga tankar alltid till de egna föräldrarnas föräldraskap, medan erfarenheter från familjehem ofta nämns som något som underlättat för dem och gett positiva motbilder. I det här sammanhanget går jag inte närmare in på relationer bakåt i tiden men konstaterar att deras nuvarande familjesituation erbjuder de viktigaste relationerna. Stödet från sambo/man/hustru och det ömsesidiga beroendet (interdependent lives) är den viktigaste länken i deras ”länkade liv” i livsloppsperspektiv. BOSTAD, ARBETE OCH FÖRSÖRJNING De flesta har en bra bostad, som de är nöjda med. Det berättar de inte bara själva utan det framgår också av intervjuarens anteckningar, t.ex.: Ett fint litet radhus, en marklägenhet; en trevlig liten lägenhet i ett flerfamiljshus; en tvårumslägenhet där det råder perfekt ordning; en stor fin gammal lägenhet mitt i stan; en väldigt tjusig lägenhet i ett nybyggt område; ett trevligt hus, en egen villa; ett fint nyrenoverat hus; en stor ganska nybyggd villa. De två telefonintervjuerna och mötet i annan lokal gav inget eget intryck av boendet, men även de intervjupersonerna är nöjda med sin bostad. Det är tre män som inte har en egen lägenhet, bland annat beroende på långvarig kriminalvård eller rättspsykiatrisk vård. Arbete och ekonomi hör nära ihop. Det är många som det har gått mycket bra för, både vad avser arbete och ekonomi. För tio av dem (dvs. hälften) finns inga reservationer, de har själva ett bra arbete och alla utom en bor tillsammans med en person som också har arbete och lön. De har heller inga skulder till kronofogden. Jag vill räkna upp vad de arbetar med, som en del i variationen: Anna har jobb inom hemtjänsten. Ingrid jobbar som samordnare inom omsorgen, ”chefens högra hand och har precis läst en kurs för interna presumtiva ledare”. Cecilia har arbetat som elevassistent och lärarassistent de senaste fem åren, ”just nu arbetar jag med ensamkommande flyktingbarn på timanställning”. Karin gick en utbildning till behandlingspedagog för sju år sedan och har arbetat bl.a. med missbrukande kvinnor, men sedan fyra år tillbaka arbetar hon inom LSS och ska börja som samordnare. Nilla jobbar som gruppchef inom polisen, ”jag är inte polis utan jobbar inom polisens kontakttjänster”, vilket hon tycker är ”komiskt” med tanke på sin uppväxt. Dessutom är hon ridlärare på lördagar. Viola har sedan lång tid tillbaka haft kontorsarbete inom ett stort affärsföretag. I ”mellantiden” utbildade hon sig till undersköterska och arbetade en kort tid i sjukvården, ”det gav mycket” men lönen var bättre på det tidigare företaget, så nu är hon tillbaka där. Eskil jobbade som snickare tidigare, innan han pluggade vidare till byggnadsingenjör. ”Nu jobbar jag med kvalitet och arbetsmiljö, tidigare var jag arbetsledare.” Gusten är gymnasielärare men har också arbetat i grundskolor. Han har arbetat ”i alla år” sedan han tog sin examen, men ”lärarjobbet är tufft och lönen inte särskilt bra”. Anders jobbar som produktionschef på ett byggföretag, närmast dessförinnan var han reglertekniker. Frasse jobbar inom socialpsykiatrin och har gjort det i sex år, ”det bästa jobb jag har haft”, innan dess jobbade han inom LSS-boende. Riktigt lika lyckosamt har det inte varit för Erik: ”Just nu för tillfället är väl inte allt så jättebra, vi har dålig ekonomi, vi är arbetslösa båda två, men det är på väg att lösa sig, det blir nog bra.” Han har jobbat på en flyttfirma ” i nästan 14 år”, men den gick i konkurs. Nu får de försörjningsstöd. ”Jag har börjat plugga lite till djurskötare.” Rosa jobbar sedan sju år tillbaka som lokalvårdare på halvtid, hon trivs ”jättebra” men söker mer arbete, för mannen är arbetslös sedan tre år tillbaka och ”jättedyr hyra här”. Torsten har inte arbetat så länge, det var många år med missbruk, kriminalitet och fängelsevistelser. Men nu är det snart fem år sedan han slutade missbruka och efter den senaste fängelsevistelsen har han arbetat och betalat av skulder. ”Det är bara pricken till kronofogden som ska bort så jag har väl ett år kvar”. Sedan är han ”precis som vem som helst” och är mycket nöjd med sitt nuvarande arbete inom en frivilligorganisation. En har erfarenhet av sjukersättning för intellektuell funktionsnedsättning men har nu ett lönearbete. Fem har sjukersättning för psykisk ohälsa. De ser det som en trygghet, som minskar pressen på dem. En kvinna berättar att hon har praktik tre dagar i veckan, att det inte är aktuellt med någon anställning, att hon har sjukersättning från sjukkassan: ”Som det är nu är det det bästa för mig, att göra det jag kan och inte ha för mycket krav.” En annan kvinna berättar att hon arbetar 25 procent och då drar försäkringskassan bort en del, för ”jag är egentligen sjukpensionär”. Hon förklarar att ”det var depression från början… men läkaren har gett mig en borderlinediagnos” (som hon ansträngt sig att få bort). Ett bekymmer som tillkommer är att hon har ”över 200 000 kr hos kronofogden och lever under existensminimum” (obetalda hyror och el-räkningar ”och handlade mycket”). En man berättar att han inte är bra på att behålla jobb, ”jag 6.2017 socionomen 15