Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement tiska diskussionen om barn f
örmår knyta an till nya psykologiska föräldrar i familjehem eller om bibehållen relation till föräldrarna är av avgörande betydelse för placerade barns utveckling. I forskningsöversikten framgår olika forskningsbaserade argument för fortsatt kontakt: Förhållandet till de biologiska föräldrarna tar stor plats i placerade barns medvetande, de har tankar om hur det går för föräldrarna, om de klarar sig, om de saknar barnet, när de kan flytta hem igen etc. Banden till biologiska föräldrar kan vara övervägande negativa men ändå starka. Kontakten kan bidra till barnets identitetsutveckling genom att ge dem förnimmelse av ursprung och rötter och perspektiv på sin livshistoria. Kontakt bidrar till att förhindra att barnet känner sig övergivet och utstött av föräldrarna eller ger sig själv skulden för placeringen. Kontakt ger barnet en känsla av kontinuitet och att tillvaron inte består av en räcka avbrutna, osammanhängande förhållanden. Kontakt ses också som ett bidrag till att lindra föräldrarnas smärta över placeringen. I sin sammanfattning (s.325-326) finner dock författarna att det ännu inte föreligger tillräcklig dokumentation för att kontakt med föräldrarna har den positiva betydelse som man antagit – men att det inte heller finns dokumentation för det motsatta. En amerikansk forskningsöversikt omfattar 27 studier (från åren 1978-2013), där barn i familjehem åtminstone nämnt något om sina känslor i förhållande till sina biologiska föräldrar, även om det inte var huvudfrågan i studien (Baker et al, 2016). Det vanligaste var att åtminstone några barn kände längtan efter och anknytning till sin förälder, att de som hade fortsatt kontakt var positiva till den kontakten samt att återvända hem och bli älskad av sina föräldrar fanns högt på önskelistan. I drygt hälften av artiklarna fanns någon jämförelse mellan fosterhem och hem och där rapporterade barnen lättnad och/eller tacksamhet över att ha fått komma hemifrån. En slutsats, enligt författarna, är att barn behöver hjälp att förstå att det är normalt och förståeligt att ha blandade känslor för sina föräldrar som de både älskar och fruktar, längtar efter och är lättade över att ha flyttat ifrån. Det finns en utbredd uppfattning att kontakt leder till kortare placeringstid, men Nina Biehal (2007) finner i sin forskningsgenomgång att samvariationen mellan kontakt och återförening är komplex och inte är att betrakta som ett orsakssamband. I en studie från Nederländerna visar fosterbarn (10-18 år) starkare anknytning till fosterföräldrar än till sina biologiska föräldrar och har större tillit till dem än till sina föräldrar, vilket inte hindrade lojalitet till bådadera (Maaskant et al, 2015). Elizabeth Fernandes (2007) från Australien fann i sin studie att även med stark anknytning till sina fosterföräldrar önskade barn (7-15 år) mer kontakt med sin familj, i rangordning mer kontakt med syskon, mamma, pappa. Även om de var varaktigt placerade inkluderade deras känsla av varaktighet (permanence) kontakt med biologisk familj. Fosterföräldrar måste få stöd i den dubbla uppgiften att skapa en stark anknytningsrelation till sina fosterbarn och samtidigt svara på deras behov av kontinuerlig kontakt med sin biologiska familj, understryker hon. Från Nya Zeeland rapporterar Nicola Atwool (2013) att lagstiftningen lägger betydande vikt vid bibehållen kontakt med föräldrar, när barn är i samhällsvård. Hon undersöker forskningsstödet för detta i sin forskningsöversikt. Det står tämligen klart att den biologiska familjen, särskilt mamma och syskon, fortsätter att vara viktiga för barn i samhällsvård och att de flesta barns önskan om kontakt inte tycks minska över tid. Det gäller även barn med stark anknytning till sina fosterföräldrar. Författarens slutsats är att kontakt är värdefullt för barnen, därför att den hjälper dem i deras identitetsutveckling och ger dem en realistisk förståelse för sin familjebakgrund, även om det också kan innebära krävande utmaningar på grund av lojalitetskonflikter eller destruktiva relationer. Ett annat skäl för fortsatt kontakt är svårigheterna att tillförsäkra barnen stabil placering, vilket innebär att den biologiska familjen kan vara den enda som tillförsäkrar barn bestående relationer. Det framgår av ovan nämnd forskning att barns önskan om kontakt inte behöver betyda önskan om att återvända hem samt att det alltid finns några barn, som inte har och inte heller önskar ha fortsatt kontakt med föräldrar. Det framgår också i en svensk studie, där 13–17-åringar i familjehems- och institutionsvård fick besvara frågor bl.a. om föräldrakontakter (Lundström & Sallnäs, 2009). Liksom i annan forskning var det för unga i familjehem vanligare att träffa sin mamma än sin pappa. Kontaktfrekvens i sig visade sig inte spela någon roll för graden av psykosomatiska besvär, eftersom kontakt också kunde vara negativ. Av dem som sällan eller aldrig träffade sina föräldrar, cirka hälften av dem som bodde i familjehem, var det en majoritet som inte ville ha mer kontakt eller tyckte att de hade lagom mycket kontakt. I internationell forskning är det inte ovanligt att finna en koppling mellan tät kontakt och bättre psykisk hälsa, men orsakssambanden är inte entydiga. Det kan t.ex. vara skillnad på om gles kontakt är oförutsägbar eller om den är förutsägbar, så att barnen kan påbörja en sorgeprocess över definitivt utebliven kontakt (McWey, Acock & Porter, 2010). Det har alltmer uppmärksammats att det för barn i familjehem finns ett glapp mellan barndomens slut och självständigt vuxenliv, eftersom tiden för vuxenblivande har förlängts. Det vanliga i forskning om ”leaving care” är att följa upp unga som lämnar vården i 16–18-årsåldern under en övergångstid eller 6.2017 socionomen 23