Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement högst till 22–25-årsåldern.
Det är en särskilt känslig tid för unga med svåra barndomserfarenheter och för dem som lämnar familjehemsvården, eftersom de inte har det stöd av sina föräldrar som andra jämnåriga har. I Ingrid Höjers och Yvonne Sjöbloms (2010, 2014) studier av hur unga vuxna (18–22 år) själva uppfattade övergången framkom att de flesta inte räknade med praktiskt eller känslomässigt stöd från sina biologiska föräldrar. Tvärtom var det flera som intagit en föräldraattityd gentemot föräldrarna och bekymrade sig för dem och deras livssituation. I en internationell forskningsöversikt om dessa övergångsår framgår att de flesta som lämnat vården på grund av ålder (care leavers) försökte ha kontakt med åtminstone några familjemedlemmar, vanligen mamma eller syskon. Flera menade att relationerna förbättrats sedan de lämnat vården medan andra upplevde besvikelse eller möttes av avståndstagande (Hiles et al, 2013). Det är också återkommande att en del, som lämnar familjehemsvården på grund av ålder, finner alternativa källor till stöd, trygghet och en känsla av tillhörighet genom en partner, partners familj eller genom att själva bli föräldrar (se t.ex. Biehal & Wade, 1996; Wade, 2008). I en studie jämförde amerikanska forskare (Singer & Cosner Berzin, 2015) ett representativt urval av 18–25-åringar som hade respektive inte hade varit fosterbarn. De som hade varit fosterbarn kände sig oftare som vuxna under hela den åldersperioden, vilket enligt författarna innebär att de inte kan dra fördel av ett utdraget vuxenblivande. De hade med andra ord blivit vuxna tidigare än andra jämnåriga, vilket också förväntas av dem, dvs. att de ska klara sig själva tidigare (adultification). I en fransk studie (Dumaret, Coppel-Batsch & Couraud, 1997) medverkade 45 vuxna i 23–39-årsåldern i intervjuer. Alla hade bott i fosterhem i minst fem år och hade lämnat vården för minst fem år sedan. Av dem hade 38 procent regelbunden kontakt med sina föräldrar och 51 procent med sina fosterföräldrar, medan några inte hade kontakt med någondera och bara fyra stycken med bådadera. Av dessa glimtar från annan forskning framgår att frågan om kontakt med biologisk familj medan barn är placerade utanför hemmet samt under en övergångstid till självständigt vuxenliv är en aktuell forskningsfråga i ett internationellt sammanhang. Det vanligaste är att i dessa sammanhang använda teoretiska perspektiv hämtade från anknytningsteori och/eller utvecklingspsykopatologi, med sina bärande begrepp risk- och skyddsfaktorer och resilience (jfr Stein 2005). Det är emellertid glest med uppföljningar långt in i vuxen ålder, inte minst vad avser fortsatt relation till föräldrar. I en uppföljning av barn, som vistats tillsammans med sina föräldrar på Barnbyn Skå åren 1974-1985, intervjuades 31 (23 kvinnor och 8 män) som år 1993 hade fyllt 18 år. Den aspekt av livskvalitet som de skattade lägst var relationen till föräldrarna och särskilt lågt skattade de relationen till pappan (Hessle & Wåhlander 2000). Även om Emmy Werners och Ruth Smiths (2001, 2003) longitudinella studie om barnen på ön Kauai (barn födda 1955) inte handlar om barn i samhällsvård kan vissa jämförelser göras. De identifierade en högriskgrupp, som växte upp fattigt och i familjer som präglades av konflikter, skilsmässa, alkoholism och en psykiskt sjuk förälder. Barnen följdes upp vid 31/32 och 40 års ålder och författarna konstaterar att de som ”mot alla odds” växt upp till kompetenta vuxna med en välanpassad tillvaro hade, till skillnad från andra, distanserat sig från sina föräldrar och syskon för att slippa dras med i deras materiella och känslomässiga problem. BAKGRUND Undersökningsgruppen i mitt longitudinella forskningsprojekt består av alla de (26) barn, som placerades på stadens enda barnhem under en tvåårsperiod i början av 1980-talet och var 0-4 år gamla vid tiden för placeringen samt var inskrivna på barnhemmet i mer än fyra veckor. 1 Anledningen till valet av åldersgrupp var att det är de tre-fyra första åren i barns liv som enligt den samlade forskningen är särskilt viktiga för anknytning till omsorgsperson(er) och särskilt sårbara för separationer (Andersson, 1984). Det vanligaste var att barnet hade bott hos sin mamma före placeringen, att det var hennes brister och tillkortakommanden som var föremål för insatser och att det var hon som särskilt uppmanades att komma på dagliga besök och delta i omsorgen om barnet på barnhemmet. Det var en placering i väntan på utredning och förbättrade hemförhållanden eller flyttning till familjehem. Efter barnhemsvistelsen (i genomsnitt 7,5 månader) flyttade hälften av barnen hem till endera föräldern och hälften till familjehem. Därefter har jag gjort uppföljningsstudier 3 och 9 månader samt 5, 10, 15, 20, 25 och 35 år efter den tidiga barnhemsvistelsen. I primärstudien och i de första fyra uppföljningsstudierna användes flera olika informationskällor, såsom barnobservation eller barnintervju, intervju med förälder och fosterförälder, standardiserade frågeformulär till dem som hade omsorgsansvar (förälder eller fosterförälder) samt genomgång av socialtjänstens barnavårdsakter (Andersson, 1984, 1988, 1990, 1995). I den femte uppföljningsomgången, när barnen var i 15–20-årsåldern, kompletterades intervjuer med barnen enbart med information från deras socialakter (Andersson, 1999 a, b, 2003). Sedan barnen blev vuxna har endast deras eget perspektiv efterfrågats (se t.ex. Andersson, 2005, 2008 a, b, 2009 a, 2017). Återkommande teman i intervjuerna har varit social situation, hälsa, välbefinnande och relationer till andra vid tiden för den aktuella intervjun samt 1 Jag fortsätter att använda benämningen barnhem på den institution som efter 1980 års Socialtjänstlag egentligen är Hem för Vård eller Boende (HVB) i offentlig regi med inriktning på barn under 12 år och deras familjer med psykosociala problem. 6.2017 socionomen 25