Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement föräldrar var då. Det är med
en känsla av sorg jag tar del av hur deras relation till föräldrarna utvecklats eller avvecklats i en annan riktning än det en gång fanns förhoppningar om. När jag i denna artikel tar som min uppgift att undersöka de nu vuxna barnens perspektiv, vill jag ge glimtar av deras röst men har valt citat utifrån etiska hänsyn till deras föräldrar. I den generellt ökade uppmärksamheten på barns perspektiv må det vara försvarbart att här lyfta fram de nu vuxna barnens syn på förhållandet till sina föräldrar utan att (bort)förklara det med strukturella förhållanden (jfr Andersson, 2013). Intervjupersonernas (fingerad) namn anger kön, men det kan ses som en begränsning att jag i denna artikel inte i övrigt beaktat könsaspekter. En annan begränsning är att jag valt att spara relationen till syskon till annat sammanhang. Eftersom jag utgått ifrån att det har betydelse för relationen till föräldrarna i vad mån de har bott tillsammans under barndomen, behåller jag tidigare uppdelning i fyra grupper, när jag beskriver deras förhållande till föräldrarna som vuxna (se tabeller i Andersson, 2017). I den avslutande diskussionen diskuteras användbara teoretiska perspektiv för att förstå relationsutveckling. BARNDOM I SAMHÄLLSVÅRD – RELATION TILL FÖRÄLDRAR I VUXEN ÅLDER Som framgår av glimtar från annan forskning är det ovanligt att barn i samhällsvård följs upp längre än under en övergångsperiod in i vuxenlivet, vanligen högst till 25 år. Här väljer jag att gå ett steg längre och använder mig av de (två) intervjuer som genomfördes, när barnen i det longitudinella projektet hade lämnat den övergångsperioden och var över 25 år. Om det inte är oundvikligt för sammanhanget, berör jag här inte i vad mån det funnits andra föräldragestalter i deras liv, som de har fortsatt nära kontakt med i vuxen ålder, såsom pappas f.d. sambo, mormor eller farmor, fosterföräldrar. Efter de fingerade namnen anges ålder vid intervjutillfället, det är det som betecknas som ”nu”. Åldersangivelser visar också vilka som utgjort bortfall i endera uppföljningsomgången. GRUPP 1. INGEN YTTERLIGARE SAMHÄLLSVÅRD EFTER DEN TIDIGA BARNHEMSVISTELSEN Barnen i den här gruppen återkom inte i samhällsvård efter den tidiga barnhemsvistelsen utan bodde fortsättningsvis hos endera föräldern under barndomen. Det betraktas som en form av stabilitet eller varaktighet (permanence) att efter kort tid i samhällsvård återgå till hemmet för gott. Ur de nu vuxna barnens synpunkt gav dock förälders flyttningar, nya familjekonstellationer eller flyttning mellan föräldrar en känsla av instabilitet i uppväxtvillkor. En skillnad i den här gruppen jämfört med de andra är att den utlösande orsaken till barnens tidiga placering i samhällsvård i de flesta fall inte var förälders missbruksproblem utan (för 4 av 6) mammans psykossjukdom och bara i ett fall mammans missbrukssituation. En annan skillnad var att här fanns (för 5 av 6) pappor som bedömdes vara kapabla att ta hand om barnen. Ett barn fick flytta hem till sin mamma igen direkt efter barnhemsvistelsen, då hon skilt sig från barnets pappa, som stått för våld och misshandel. De två som växt upp med sin pappa och aldrig bott med sin mamma hade mycket sparsam kontakt med bådadera. Göran (26) hade de senaste två åren ibland åkt till sin pappa, ”men innan dess var det fyra år sedan vi hörde av varandra”. Hans mamma ringde ibland, nu tvångsintagen på en institution, men ”ibland kan jag känna att jag saknar att ha riktiga föräldrar.” Fridolf (26) pratade med sin pappa ibland, men fortfarande hade han mycket sparsam kontakt med sin mamma, det var nu sju år sedan han träffat henne, ”jag känner inget behov av det, det kan jag inte påstå”. De två som bodde tillsammans med båda sina föräldrar fram till deras skilsmässa, hade mest bestående kontakt med sin pappa. Rosa (27) hade haft fortsatt kontakt med sin mamma utom de perioder då hon var sjuk och ”svart i ögonen och såg ut som hon ville döda en”. Hon hade bott hos sin pappa och hade även som 36-åring en nära relation till honom och nästan daglig kontakt. Nu var mamman död sedan två år tillbaka. Sven (30) hade inte mycket att säga om sin mamma. Som 39-åring menade han att han fått ett närmare förhållande till sin pappa efter mammans död två år tidigare. David (25) hade växt upp med sin mamma men uttryckte som vuxen besvikelse: ”jag har avfärdat henne… den relationen har jag lagt i byrålådan… jag vill inte veta av henne alls”. Sin pappa hade han inte haft mycket kontakt med, ”jag vill inte ha kontakt med honom, jag har avfärdat honom.” Gusten (29) hade bott med sin pappa mellan fyra och tio års ålder men hade som vuxen sporadisk kontakt med honom, ”vi hörs kanske en eller två gånger om året”. Även nio år senare menar han: ”nej, det känns inte som min pappa… han vill ju ha någon slags kontakt med mig, men jag tycker det är svårt… han var så taskig mot mig under min uppväxt, det sitter kvar, det kan man inte ta bort.” Sin mamma hade han däremot nära kontakt med och det ändrade sig inte över tid, ”det är vi som bryr oss om varandra på riktigt”. Sammanfattningsvis hade de flesta i den här gruppen som vuxna blandade känslor för sin mamma och/eller pappa. När skälen för avståndstagande angavs var orden ibland starka. Två (av 6) hade som vuxna nära kontakt med sin pappa. En (av 6) beskrev en positiv relation och fortsatt nära kontakt med sin mamma. Tidigare har jag undantagit denna grupp, när jag intresserat mig för hur barn hanterar relationer till föräldrar och fosterföräldrar och behåller 6.2017 socionomen 29