Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement kommer att försöka ta kontak
t: ”Jag känner inte det behovet nu… känns som ett bra beslut att låta henne vara, hon har ju heller inte försökt få kontakt med mig, så då struntar jag också i det.” Annas pappa skrev något brev till henne när hon var vuxen, ”han skrev såna sjuka saker… hot rakt igenom… så honom ger jag inte mycket för”. Han dog, när hon var i 27–28-årsåldern, det fick hon veta genom att en av hans söner hörde av sig. Karin var åtta år när hennes mamma dog. Hon hade aldrig velat ha någon kontakt med sin pappa, också han missbrukare, men hon hade information om honom genom sin farmor. Som 37-åring sade hon att hon hade börjat fundera på om hon skulle ta kontakt med honom, men det hann hon inte innan han dog, för två år sedan. Eskils mamma tog sitt liv när han var tre år. Sin pappa fick han kontakt med långt senare och hade som vuxen besökt honom med jämna mellanrum på den institution, där han bodde sedan lång tid tillbaka. Som 38-åring tyckte han att det blivit svårare, ”det är jobbigt när han inte är med… och blir plötsligt en annan person”. Mårten hade haft tämligen regelbunden kontakt med sin mamma i familjehemmet, som han bröt upp ifrån i 17-årsåldern. Som 28-åring menade han att han inte klarar av att träffa sin mamma längre, det var nu tre och ett halvt år sedan sist. Första gången han träffade sin pappa var han 15 år och ”när jag var 20 kom han för jag hade skrivit ett brev till honom.” Sedan dess hade de inte hörts av. Calle (25) ”klarar inte av att träffa morsan, hon missbrukar för fullt.” Han hade då tämligen nyligen fått kontakt med sin pappa som blivit drogfri. Vid intervjutillfället nio år senare hade han inte heller kontakt med sin mamma, ” det är väl ett par år sen, det har skurit sig mellan oss... hon kör sitt race, hon är i missbruk fortfarande.” Däremot träffade han sin pappa, om än inte så ofta, han var fortfarande ”nykter”. Sammanfattningsvis betraktade de flesta (5 av 7) sina fosterföräldrar som sin mamma och pappa och hade som vuxna fortsatt kontakt med dem. I ett par fall hade de blivit adopterade av sina fosterföräldrar i vuxen ålder. De två som lämnat familjehemmet i förtid (sammanbrott) hade inte någon fortsatt kontakt med sina fosterföräldrar. Tre (av 7) hade en mamma som var död sedan de var barn, två en mamma som var försvunnen för dem sedan tidig barndom och två en mamma, som de tagit avstånd ifrån. Även om de vuxit upp i familjehem så var mamma förknippad med svåra känslor, som de hade att bearbeta i vuxen ålder. De flesta hade inte haft och hade inte heller som vuxna någon kontakt med sin pappa, även om någon hört av sig till dem. Två hade sporadisk kontakt med sin pappa och en hade en okänd pappa. Vid sista intervjutillfället hade tre (av 7) en mamma som var död och två en pappa som var död. GRUPP 3. ÅTERGÅNG TILL HEMMET EFTER BARNHEMSVISTELSEN MEN SENARE ÅTERPLACERING De sju barnen i den här gruppen flyttade från barnhemmet hem till den förälder som de tidigare bott hos, dvs. mamma och i ett fall pappa. De återvände hem med planeringen att bo hemma med stödinsatser. Det dröjde en tid (vanligen några år) innan de återplacerades, några via barnhemmet och andra direkt till familjehem. De flesta barnen i gruppen (6 av 7) fick erfarenhet av sammanbrott i familjehem och flyttning till ett andra familjehem. De flesta hade under placeringstiden förhållandevis regelbunden kontakt med sin mamma och i vissa fall med pappa och några bodde hemma en tid mellan familjehem. Berit (26) hade inte annan kontakt med sin mamma än enstaka telefonsamtal, ”men jag vill helst inte prata med henne… jag tror att jag mår bäst själv om jag håller mig ifrån mina föräldrar”. Hennes pappa var fortfarande i aktivt missbruk, men det hände att hon träffade honom hos farmor. Vid intervjutillfället nio år senare träffade hon fortfarande sin mamma ytterst sällan. Hennes pappa hade varit död i några år, men innan dess hade de haft sporadisk kontakt, ”hade man varit mer stark och stabil själv hade man kunnat träffas”. Bodil (28) hade inte haft någon kontakt med sin mamma på flera år men ringde till henne när hon väntade sitt första barn ”och berättade att hon skulle bli mormor”. Samtalet var en stor besvikelse och hon bestämde sig för att inte träffa sin mamma mer: ”Det är jättejobbigt, för det är ju ändå ens mamma, men jag vill inte ha med henne att göra, jag vill inte slösa energi nu när jag har mina barn… hon är så sjuk.” Hon hade vid den tiden även försökt ta upp kontakt med sin pappa, det var också en besvikelse ”men han erkänner att han håller på med droger och håller sig undan för att han skäms”. Nio år senare hade hon fortfarande inte någon kontakt med sin mamma. Hon hade nyligen bjudit sin pappa till sonens födelsedag, det var första gången den nioåriga sonen skulle få träffa sin morfar, ”men han var så djävla jobbig, då kom det tillbaks en sån där avskykänsla, som jag hade när jag var liten”. Cecilia (28, 37) träffade sin mamma ytterst sporadiskt. Vid den sista intervjun menade hon att hon förut saknat att inte ha kontakt med sin mamma, men inte nu längre, ”mamma är kvar i det som hon alltid varit, det är bara hon som gäller”. Förut var ”fader okänd” men som vuxen har hon fått veta att det fanns två möjliga kandidater. Efter olika händelser har hon bestämt sig för att inte gå vidare med fastställande av faderskap. Hanna (30) hade misshandlat sin styvfar efter åratal av sexuella övergrepp. Sedan dess hade hon inte haft någon kontakt med sin mamma. Mamman hade visserligen sökt upp henne vid något tillfälle, ”men jag har inte släppt in henne, hon har aldrig funnits där innan så då behöver hon inte finnas där nu heller.” Sin pappa 6.2017 socionomen 31