Forskningssupplement 42 1
Ett longitudinellt forskningsprojekt om barn i sa
mhällsvård – placeringshistoria och vuxenliv i 35–39-årsåldern GUNVOR ANDERSSON TITEL: FD i psykologi och professor i socialt arbete. BAKGRUND: Verksam vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hennes undervisning och forskning har i stor utsträckning handlat om barn och familjer i utsatta levnadsförhållanden och om social barnavård. INLEDNING Det longitudinella forskningsprojektet började med en grupp barn som placerades på barnhem i 0-4-årsåldern och fortsatte med åtta uppföljningsstudier, senast när barnen var mitt i vuxenlivet, i 35–39-årsåldern. Det finns en mycket rikhaltig empiri, insamlad under många år och utifrån olika parters perspektiv såsom barns och föräldrars, barnhems-personalens, fosterföräldrars och socialsekreterares perspektiv (se t.ex. Andersson, 1984, 1988, 1995, 2008 a). I denna artikel gör jag skarpa avgränsningar och ger glimtar från barndomen genom barnens placeringshistoria för att sedan uppehålla mig vid 35–39-åringarnas egen berättelse om sin nu-situation. I nationella registerstudier, som följt upp barn över tid, framgår att de som har erfarenhet av samhällsvård (familjehems- och institutionsvård) är förlorare, när de jämförs med andra grupper, t.ex. vad avser utbildning, social anpassning, hälsa och välbefinnande (Sallnäs & Vinnerljung, 2009; Vinnerljung, Hjern & Lindblad, 2006; Vinnerljung & Sallnäs, 2008; Vinnerljung, Öman & Gunnarsson, 2005). Det ger en mörk bild av samhällsvården, som också tenderar att ge en mörk bild av de barn som har erfarenhet av samhällsvård. Kan den bilden bli ljusare genom att visa på variationen inom gruppen och också lyfta fram dem som klarar kampen för ett hyggligt eller t.o.m. bra vuxenliv, trots betydligt sämre förutsättningar än jämnåriga i befolkningen? Kan det ge samhällsvårdade barn hopp att se att variationen är stor, även inom en grupp av särskilt utsatta barn, som har det gemensamt att de tidigt placerades utanför hemmet på grund av oacceptabla hemförhållanden? Det är frågor som jag ställt mig genom åren (jfr Andersson, 2013 a). 4 socionomen 6.2017 Denna artikel är disponerad så att efter ett avsnitt om longitudinella studier och livsloppsperspektiv följer ett avsnitt om undersökningsgruppen, tillvägagångssättet och bortfallet. Eftersom placeringshistoria uppfattas som ett viktigt mått på utfall av samhällsvård ges glimtar av barndomen genom deras placeringshistoria. Därpå följer intervjupersonernas aktuella familjesituation, bostad, arbete, försörjning, hälsa och välbefinnande i 35–39-årsåldern. I detta sammanhang har jag uteslutit relationen till föräldrarna, som är en så viktig del av det longitudinella projektet att det får en egen plats (Andersson, 2017). Det finns få eller inga jämförbara svenska studier, som följer upp barn med erfarenhet av samhällsvård över så lång tid. Vissa jämförelser med nationella akt- och registerstudier kan dock bidra till att placera in min undersökningsgrupp i ett nationellt sammanhang. Avgränsningen till svensk forskning kan försvaras med hänvisning till betydelsen av geografisk plats och historisk tid i livsloppsperspektiv (se nedan). OM LONGITUDINELLA STUDIER OCH LIVSLOPPSPERSPEKTIV Longitudinella studier betyder att en grupp individer följs prospektivt (framåt) över tid eller undersöks med återkommande intervaller. Marianne Cederblad (2003) kräver att samma barn ska ha undersökts vid åtminstone tre tillfällen för att hon ska ta med studien i sin forskningsöversikt över longitudinell forskning. Longitudinella studier, menar hon, har många fördelar men också många nackdelar. Till fördelarna hör att man kan studera utvecklingen av samma individer under olika perioder i livet. Prospektiva studier, där man registrerar händelser ungefär samtidigt som de inträffar i barnens liv, ger