Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement pålitligare data än retrospe
ktiva studier, där man i efterhand intervjuar människor om vad som hänt tidigare i livet. Hon räknar också upp några nackdelar: Till de mest uppenbara nackdelarna hör att longitudinella studier tar lång tid att utföra, är svåra att finansiera och då de fullföljs av andra forskare kan det uppstå svårigheter att tolka resultaten. Bortfallet kan snedvrida resultaten och det är viktigt med en bortfallsanalys. Ett annat problem, som Cederblad lyfter fram, är att samhällen och livsvillkor förändras och att det därför kan vara svårt att dra slutsatser från en viss tid och en viss plats till en annan. I min longitudinella studie har det gjorts åtta uppföljningsstudier efter den primära studien, som omfattade barnens tidiga institutionsvistelse i 0-4-årsåldern. Det longitudinella projektet har undsluppit de nackdelar, som Cederblad pekar på: Forskningsprojektet har visserligen tagit lång tid att genomföra, men Stiftelsen Allmänna Barnhuset har beviljat medel till samtliga uppföljningsstudier. Vi har varit samma forskargrupp hela tiden, dvs. jag och en medarbetare.1 Det underlättar analysen av bortfallet att det inte var något bortfall i de tidiga uppföljningsomgångarna och att det fåtal som senare utgjort bortfall varit olika från gång till gång. Ingen individ har t.ex. utgjort bortfall i samtliga tre uppföljningsstudier som vuxna. Samhälle och livsvillkor har inte förändrats så mycket att intervjupersonernas erfarenheter inte längre är giltiga. Utifrån Cederblads (2003) påpekande att det i longitudinella studier kan vara svårt att dra slutsatser från en viss tid och en viss plats till en annan tar jag fasta på Glen H. Elders (1996) livsloppsperspektiv, där historisk tid och geografisk plats lyfts fram som en av fyra nyckelfaktorer för hur livslopp formas. Det är inte oväsentligt för min undersökningsgrupp att den lever i Sverige och föddes i skiftet mellan 1970- och 1980-tal. Det var en tid då den sociala barnavården förändrades i en riktning, som skiljer sig från många andra länders. Förändringsarbetet hade påbörjats innan det manifesterades i 1980 års Socialtjänstlag. Strävan var generellt utformade stödåtgärder, serviceinriktning och helhetssyn liksom frivillighet och stöd i öppna former. Barnavårdsinstitutioner lades ner och på dem som blev kvar (t.ex. det barnhem som var det longitudinella forskningsprojektets utgångspunkt) pågick ett aktivt utvecklingsarbete för att förbättra institutionsmiljön för barnen, öka föräldrars eller ensamstående mammors delaktighet i vården och bedriva familjeinriktat arbete. Den placeringsform som jag benämner ”barnhem” finns fortfarande, även om den korrekta benämningen är HVB, Hem för vård eller Boende i offentlig regi med inriktning på barn under tolv år och deras familjer med psykosociala problem. Även om det nu är vanligare att små barn placeras i jourhem (en typ av familjehem), när det är nödvändigt med en akut placering, så förekommer även institutionsplacering som övergång. Ungdomsinstitutioner finns fortfarande och de som avses i min text är ”särskilda ungdomshem” (§ 12-hem), som drivs av Statens institutionsstyrelse. Medan barnen i det longitudinella forskningsprojektet ännu var små barn, pågick i Sverige en vårdideologisk debatt mellan behovsorienterat och relationsorienterat synsätt på barn i familjehemsvård. Det var ”Barn i kris-gruppen” under ledning av Bengt Börjeson som stod för den senare inriktningen, som också blev vägledande i lagstiftningen (se t.ex. Andersson & Hollander 1996). Sven Hessle (1988), en företrädare för Barn i kris-gruppen, menade att de båda synsätten bl.a. implicerar olika uppfattning om fosterföräldrars roll: Behovslinjens företrädare väljer ut fosterhem i första hand utifrån deras möjlighet att fungera psykologiskt och socialt stabilt på lång sikt för fosterbarnet /…/ Relationslinjens förespråkare väljer ut fosterhem i första hand efter deras vilja och förmåga att samarbeta med barnets ursprungsföräldrar utifrån deras gemensamma uppgift att barnet ska återvända. (s.16). Det var den senare inriktningen som präglade tiden för de här aktuella barnens erfarenheter av familjehemsvård. En annan aspekt på tid och plats i livsloppsperspektiv är ökat missbruk bland kvinnor och ökat bruk av narkotika i Sverige, särskilt i storstadsmiljö. Barnen i min longitudinella studie föddes i storstadsmiljö och för de flesta var mammans eller båda föräldrarnas missbrukssituation ett starkt skäl till placering utanför hemmet. Det låg i tiden att barn till missbrukare hade börjat uppmärksammas av forskare som ”de glömda barnen” (se översikt i Andersson, 1995). I Tommy Lundströms (1993) avhandling om tvångsomhändertaganden av barn under 1900-talet framgår: ”Från att ha haft en relativt undanskymd position förefaller missbruk vara det skäl som dominerar under 1970- och 1980-talen” (s. 199). Lundström anger flera samverkande orsaker till detta, bl.a. ändrade socioekonomiska förhållanden, mindre fattigdom och social nöd som orsak till ingripanden, ökande andel kvinnliga missbrukare och ökande narkotikamissbruk. Utifrån betydelsen av geografisk plats och historisk tid i livsloppsperspektiv kan jag motivera att jag i denna artikel bara har referenser till annan svensk barnavårdsforskning. Livsloppsperspektiv har underlättat min teoretiska förståelse sedan barnen blivit vuxna. Barndomen är ett dynamiskt förlopp, förändringar sker i interaktion med de personer barnen möter och de livssammanhang de befinner sig i. I longitudinella studier som följer individer 6.2017 socionomen 5 1 Jag har själv genomfört primärstudien och de tre första uppföljningsstudierna. Agneta Frick har gjort samtliga intervjuer i de fem följande uppföljningsstudierna (utom en som jag själv gjort). Jag har tagit del av bandinspelningarna och de utskrivna intervjuerna, analyserat allt material och skrivit alla texter.