Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Innehåll
Svensk Jakt Jaktresan i Sverige
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnyheter
Svensk Jakt Vildsvinsjakt
Svensk Jakt Jägartipset
Svensk Jakt I backspegeln
Svensk Jakt Naturligt vis
Svensk Jakt Duellen
Svensk Jakt Viltet efter skottet
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Naturligt vis
Svensk Jakt Viltvård, fångst & fällor
Svensk Jakt Rävjakt
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Sett & läst
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Hälge
Svensk Jakt Fråga veterinären
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Från Svenska Jägarförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt
Svensk Jakt Soltider
Svensk Jakt Viltsmak
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE
R En presumtiv brottsling Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. T hem. Min brådska fick en tulltjänsteman illsammans med en kollega hade jag varit i USA och bevakat marknadsnyheter på den stora prylmässan Shot Show. Eftersom vi också passat på att jaga lite när vi ändå var över, så medförde jag vapen. Jag kom försenad till Arlanda och såg att tiden skulle bli knapp att hinna med anslutningsflyget att fatta misstankar, varför denne bestämde sig för att granska mina handlingar extra noggrant. Min vapenlicens var tillkommen på den tiden, när polisens vapenhandläggare satte ett tomt licensformulär i en skrivmaskin och knackade in textraderna för hand. Sedan fick man komma tillbaka med vapnet och visa tillverkningsnumret, vilket också skrevs in för hand på licensen fast med kulspetspenna. Det var mest praktiskt så. Ett tillverkningsnummer inritat med kulspetspenna, det verkade misstänkt. Tulltjänstemannen försvann med min licens i näven och jag följde efter. Dörren till rummet där tulltjänstemannen gått in stod halvöppen och jag tittade in. Därinne trängdes många nyfikna för att se min licens, kanske med förhoppning om att en stor smuggelhärva här var på väg att nystas upp. Jag tog upp min kamera för att fota spektaklet, men det hann uppfattas av någon som bryskt motade bort mig och stängde dörren. ”Ett tillverkningsnummer inritat med kulspetspenna, det verkade misstänkt.” Plötsligt väcktes jag ur min ilska av en välkänd röst. – Hej broder, hur är det med dig? Det var jägarvännen Leif Schmidt, en man som lyckades fly från Östberlin till Sverige i samma veva som muren byggdes. Numera var han naturaliserad skelleftebo och chef för en av stadens restauranger. När jag berättade om mitt missöde i tullen klappade Leif mig på axeln och sade: – Släpp alla dystra tankar om tullen, annars kommer de bara att fördunkla alla trevliga minnen från USA-resan. Sedan lyfte han fram sitt handbagage, som föreföll lika tungt som om det skulle ha innehållit ett bilbatteri. Ur väskans djup fiskade han upp ett avlångt, skrovligt cementstycke som han räckte mig: – Ta den här stenen och låt den för evigt påminna dig om att ingenting är omöjligt i den här världen! Nu ringdes det hem till polisen i Skellefteå för att kontroll era det mystiska tillverkningsnumret, vilket innebar att tulltjänstemannen fick prata med Majvor Burman, en av landets kanske bästa vapenhandläggare. Dels för att hon per automatik inte betraktade jägare och sportskyttar som presumtiva brottslingar och dels för att hon tillämpade den numera nästan bortglömda konsten att bruka sunt förnuft i sin tjänsteutövning. Ungefär samtidigt som mitt plan till Skellefteå lämnade marken kom tulltjänstemannen ut ur det hemliga rummet. Han föreföll besviken, när han bekräftade att uppgifterna stämde. Inte heller mitt förslag om att han framgent borde avstå från att ifrågasätta statliga originalhandlingar förmådde muntra hans sinne. Vi skildes åt, men knappast som vänner. Att boka om flyget hem var ingen konst, men jag skulle bli rejält försenad. Med ett tungt åskmoln vilande över mitt huvud satte jag mig i en av sofforna vid gaten. SVENSK JAKT Nr 12 2018 Leif berättade att han hade varit nere i Berlin och handgripligen deltagit i rivningen av den förhatliga Berlinmuren. För det här hände vid den tiden när gränsen åter öppnades. Jag tittade på mitt brottstycke av cement. På den släta, vita sidan fanns det kvar några snirklar av gammal graffiti. Hur fjuttigt var inte mitt lilla bråk i tullen jämfört med den barriär med tredubbla taggtrådsstängsel som kommun isterna lät uppföra i Berlin för att hindra folk att fly från öst till väst? En mur som fram till då skiljt släkt och vänner åt i deras gemensamma stad och som till och med kostat människor livet. Jag skämdes, inte så lite. ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT 105
Svensk Jakt Nästa nummer