Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Temadagar är
ypperliga Bo Sundström Mitt dumma jag - Svensk jazz Medan Bo Kaspers Orkester har fullt upp med showen "Allt ljus på oss" passar sångaren Bo Sundström på att släppa en soloskiva, den tredje under eget namn. Och denna gång har han valt att spela in svenska versioner av jazzlåtar från 50- och 60-talet. Låtar som visserligen kan vara hyfsat kända men inte tidigare fått etablerade svenska textöversättningar eller blivit sönderspelade. Han plockar material från Nat King Cole och Bill Evans men också från Tom Waits och Lars Gullin. Musiken är välspelad och rent hantverksmässigt kan man inte klaga. Men Bo Sundström har svårt att göra något eget av materialet. Arrangemang, ljudbild och tilltal känns så standardmässiga att det är svårt att bli riktigt exalterad. Han är inte heller någon större sångare som kan få halvtrista låtar att lyfta bara med sin röst. Sundström har alltid varit en nedtonad artist, men med Bo Kaspers har det emellanåt svängt hyfsat och på tidigare soloplattor har det bränt till textmässigt då och då. Här känns dock uttrycket i svalaste laget. (TP) Justin Timberlake Man of the woods Nyligen fick Justin Timberlake äran att stå för halvtidsunderhållningen på Super Bowl men annars har han ägnat sig mycket åt film och att vara pappa de senaste åren. Det är faktiskt fem år sedan han sist släppte ett album. Och under tiden verkar han ha funderat rätt mycket på sin mansroll. Den nya plattan är något av en temaskiva som kretsar kring manlighet, vuxenhet, livet på landet och fodrade skinnjackor. Låtarna heter saker som "Montana", "Flanell", "Livin´ of the land" och såklart titelspåret "Man of the woods". Justin närmar sig 40, har blivit förälder och har inte längre något kvar att bevisa på scenen, så det är kanske inte så konstigt att han börjar fundera i nya banor och reflektera över andra saker i livet. Det som inte är så lyckat är att paketeringen är så övertydlig, vilket gör att hans nya vildmarksfäbless mest känns som en pose. Men visst, alla har väl rätt att växa upp och utforska nya sidor av sig själv. Värre är att låtarna inte känns lika spännande. Justin är en för stor artist för att släppa från sig något riktigt dåligt, men plattan känns anmärkningsvärt slätstruken. Här och var försöker han skapa en mer organisk ljudbild, men tempot är makligt och hitkänslan saknas. Låt oss hoppas på en snabbt övergående identitetskris. (TP) 8 MARS Internationella kvinnodagen 10 MARS V8-motorns dag 13 MARS Mazarindagen 14 MARS Pi-dagen Matematikens dag 17 MARS Mimikry Grit Ja, det går väl knappast att säga att Mimikry är några musikaliska virtuoser, att de förnyar genren eller egentligen att de gör något särskilt unikt överhuvudtaget. De gör sås-och-potatis-punk som har låtit ungefär likadant sedan Hjalle & Heavy började lira ihop på 90-talet. De spelar trallpunk på svenska i rakt nedstigande led från band som Strebers och Asta Kask. Kanske något melodiösare men samtidigt med mer kraft och energi, och lite mer hitpotential. Det gör att de inte är särskilt kreddiga, men vad bryr sig fansen om det? De vill ha sin pang-påpunk så som Mimikry levererar den, lättviktig eller ej. I en tid när det är brist på riktig punk får man ta det som finns och då är minsann inte Mimikry kattskit. De är uthålliga och konsekventa och vet hur man fläskar på med gitarrerna. Inför denna skiva har Mimikry släppt en singel i månaden vilket gör att de trogna fansen förmodligen redan har hört det mesta av materialet. Bandet sjunger om att göra revolt, att det är tid att vara arg och hur mysiga jularna var när man liten. De klämmer även in en cover av Timbuktus "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" som gästas av Lillasysters Martin Westerstrand, som gör sig riktigt bra i punktappning. I april kommer bandet till Linköping om man vill höra de nya låtarna live. (TP) Skivan släpps 2 mars. NOLLELVA 53 Sarah Klang Love in the milky way Göteborgskan Sarah Klang har utan tvekan stått för vinterns stora svenska genombrott och är plötsligt ett namn på alla musikkännares läppar. Det går att komma med göteborgska ordvitsar om hur hennes efternamn är i total samklang med hennes karriärval, att hon har fin klang i rösten och så vidare, men hennes sång skojar man inte bort. Då och då dyker det upp artister som har något unikt och speciellt i rösten, som exempelvis Seinabo Sey eller Ane Brun, och Sarah Klang sällar sig definitivt till den skaran. Hon har egentligen inte gjort så mycket väsen av sig tidigare, men ett uppträdande i "På spåret" gjorde att många fick upp öronen för henne. Nu är debuten här, men det finns inget valpigt eller halvtaffligt över skivan. Klang låter redan som en veteran, både vad gäller musiken och sången. Genremässigt ligger hon i ett svårdefinierbart land någonstans mellan pop, country och soul, vilket kanske låter luddigt. Men det finns inget otydligt eller tvekande över Sarah Klangs musik, tvärtom känns hon mer självklar än det mesta annat man kan höra just nu. Det låter visserligen melankoliskt, men känslan man får är ljus och hoppfull. (TP) Franz Ferdinand Always Ascending Franz Ferdinand var så coola och så rätt när de, för snart 15 år sedan, presenterade sin energiska indierock/post punk. År 2004 vann de pris för årets bästa brittiska platta och året efter följde de upp den med ännu en skiva som fick ett schysst mottagande. Inte helt lätt att var så hippa och sedan försöka hålla i det! Det hör ju som bekant till sakens natur att man åldras och det innebär oftast att det musikaliska uttrycket också genomgår en förändring. Skottarnas tredje och fjärde platta är bra exempel på detta. När det nu är dags för femte utgåvan så är det med viss tillförsikt som jag lyssnar igenom skivan och kan konstatera att det här inte är så pjåkigt. Kul att höra att experimentlustan och svänget finns kvar och att även låtarna överlag håller rätt god kvalitet, där ”Always Ascending” och ”Lazy Boy” är två av dessa. Anslaget och energin är aningen slöare än tidigare, men låtmaterialet är det inget fel på… och nej… Franz Ferdinand är möjligen inte lika relevanta och hippa som tidigare, men de är långt ifrån uträknade och gör med denna skiva en fin nystart. (JL) 18 MARS Bussförarens dag 20 MARS Världsberättardagen Internationella glädjedagen 22 MARS Internationella vattendagen Kennethdagen Kollektivavtalets dag Saint Patrick’s day Janice Fallin´ up Om någon för sisådär 20 år sedan hade sagt att Sverige i framtiden kommer att ha en rad soulartister i internationell toppklass hade nog de flesta skrattat rakt ut. Soul, r´n´b och sånt var något som svarta sysslade med i USA och kändes som något helt främmande i det kritvita svenska musikklimatet. Här pratades det om att Björn Skifs hade landets bästa soulröst och vi tyckte att Mauro Scocco och Eric Gadd var avantgarde när de försökte föra in lite sväng i vårt stela folkhem. Vi kallade det för soul, men vi hade egentligen ingen aning. Idag ser det helt annorlunda ut. Vi gillar fortfarande pop, melodier och "vita" musikgenrer, men det är lika populärt med soul, r´n´b och hip hop. Svart musik har blivit så vanlig att vi nästan inte tänker på den som "svart" längre. Och nya spännande artister ploppar upp hela tiden. Knappt har vi hunnit ta till oss Sabina Ddumba innan 23-åriga Janice kommer och pockar på uppmärksamheten. Båda är fostrade i Tensta Gospel Choir, liksom exempelvis Seinabo Sey och Mapei. Det är en riktigt stark debutskiva som Janice klämt ur sig. Det låter dyrt, proffsigt och internationellt. Bra sväng och fantastisk sång. Och mycket själ. (TP) tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 28 FEBRUARI Internationella musarmsdagen Myggholkens dag Kalevaladagen 1 MARS Krama en bibliotekarie-dagen 5 MARS Cheese Doodle day 7 MARS Punschrullens dag