Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK tärsdrag ges större utrymme när
bevisprövningens beståndsdelar betraktas som en helhet snarare än enskilda delar. Helhetssynen underlättar att finna lösningar för bevisrättsliga problem som uppstår i skatteprocessen, utan att i allt för stor utsträckning begränsa tillämpningen av grundläggande regler och principer. För att detta ska vara möjligt måste dock skatteprocessens karaktärsdrag knytas till begreppet bevisprövning. Karaktärsdragen, såsom utredningen och rättssäkerheten, är visserligen inte frågor som enbart är betydelsefulla för bevisprövningen, men de inverkar på bevisprövningen när den genomförs i en skatterättslig kontext. Jag uppfattar därför bevisprövning som något större, innefattande dels bevisrättsliga frågor som bevisvärdering, bevisbörda och beviskrav, dels frågor som karaktäriserar skatte processen av vikt för bevisprövningen. Med detta synsätt kan också bevisprövningens beståndsdelar samverka för att lättare nå en ändamålsenlig och rättssäker bevisprövning. Ett exempel på detta är när man finner lösningar på en bevisvärderingsfråga, till exempel brist på tillförlitliga bevis, genom att anpassa bevisbördan och förenkla för den part som är bevisskyldig. BEVISRÄTTSLIGA ANPASSNINGAR I SKATTEPROCESSEN Svårigheten att göra åtskillnad mellan sakfrågor och rättsfrågor gör att jag funnit anledning att ifrågasätta den traditionella uppdelningen mellan bevisvärdering och rättstillämpning. I praktiken är det inte möjligt att helt separera dessa företeelser. Gränsdragningsproblemet mellan sakfrågor och rättsfrågor talar för att bevisrättens beståndsdelar behöver integreras och samverka med varandra för att ett balanserat, ändamålsenligt och rättssäkert bevissystem ska kunna upprätthållas i ADVOKATEN NR 6 • 2020 alla situationer. I syfte att möjliggöra ett sådant system kan det bli nödvändigt att anpassa de bevisrättsliga reglerna och betrakta det bevisrättsliga systemet som en helhet. De bevisrättsliga frågorna ska således inte ses som enskilda företeelser isolerade från varandra. Som jag visat i avhandlingen kan framför allt skatteprocessens karaktärsdrag ställa krav på ett sådant helhetsperspektiv. Ett exempel på situation där det finns behov av helhetssyn och som jag illustrerar i min avhandling (s. 340) är när den bevisskyldiga parten har utredningssvårigheter. Utredningssvårigheterna kan antingen bero på att motparten besitter allt material eller för att den bevisskyldiga parten förväntas bevisa en icke-händelse. Om de bevisrättsliga reglerna ska tillämpas fullt ut i denna situation, förlorar ofta den bevisskyldiga parten målet. Det beror vanligtvis på att bevisbördan inte uppfyllts eller på att det inte går att komma längre med de befintliga bevisvärderingsmetoderna. Om bevisprövningens och bevisrättens olika beståndsdelar istället betraktas på ett mer dynamiskt sätt, vid sidan av den klassiska systematiseringen av bevisrättens sak- och rättsfrågor, kan målsättningarna om en effektiv och rättssäker bevisprövning enklare infrias. Då kan också parternas bevismässiga förutsättningar beaktas i det enskilda fallet. För att lösa den bevisrättsliga obalans som uppstått till följd av den bevisskyldiga partens bevisproblem, kan rätten med stöd i både bevisbörde- och bevisvärderingsresonemang finna en lösning. Både sakoch rättsfråga anpassas då och de olika beståndsdelarna i bevisprövningen viktas mot varandra, men utan att inskränka någon regel eller princip alltför mycket. När en bevisrättslig regel anpassas, så att hänsyn tas till förutsättningarna som det skatteprocessuella regelverket ställer upp, benämner jag det en bevisrättslig anpassning. Ett konkret exempel på en bevisrättslig anpassning till följd av svårigheter att finna övertygande bevisning är när en bevispresumtion införs i syfte att förenkla för den bevisskyldiga parten att nå framgång med sin bevisning i en viss situation. Lösningen på problemet ligger i en rättsfråga genom att införa en bevisbörderegel, det vill säga en presumtion. Motivet för lösningen ligger däremot i sakfrågan, närmare bestämt svårigheten att med sedvanliga bevisvärderingsmetoder, såsom genom sannolikhetsberäkningar, övertyga rätten om vad som hänt. Fler exempel på denna typ av anpassning lyfter jag fram i min avhandling (bland annat s. 267 ff.). Ett annat exempel på en bevisrättslig anpassning som jag framhåller i min avhandling (bland annat s. 156 ff.) är att införa en bevisvärderingsanvisning. En bevisvärderingsansvisning är ett direkt undantag från principen om fri bevisvärdering och innebär att sakfrågan regleras. Sakfrågan blir därigenom en rättsfråga där det i en rättsregel anvisas hur ett visst bevis ska värderas. Det kan diskuteras i vilken mån sådana anvisningar är tillåtna inskränkningar av principen om fri bevisvärdering, vilket jag fördjupar i avhandlingen. Här stannar jag vid att konstatera att denna typ av anvisning är tillåten, åtminstone inom vissa gränser. Trots att en bevisvärderingsanvisning är en sakfråga, påverkas den bevisskyldiga parten av anvisningen. Det beror på att den bevisskyldiga parten måste förhålla sig till anvisningen för att kunna uppfylla sin bevisbörda. Betraktar man det bevisrättsliga systemet på ett mindre traditionellt sätt, förenklar det förståelsen för att de bevisrättsliga frågorna kan behöva samverka och integreras. I ett bevissystem där dessa frågor beSVÅRIGHETEN ATT GÖRA ÅTSKILLNAD MELLAN SAKFRÅGOR OCH RÄTTSFRÅGOR GÖR ATT JAG FUNNIT ANLEDNING ATT IFRÅGASÄTTA DEN TRADITIONELLA UPPDELNINGEN MELLAN BEVISVÄRDERING OCH RÄTTSTILLLÄMPNING. » 37