Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » FÖR ATT STÄRKA RÄTTSSÄKERHETEN
I SAMBAND MED BEVISPRÖVNINGEN I SKATTEMÅL KRÄVS DET ALLTSÅ ENLIGT MIN MENING ÖKAD REGLERING AV BEVISRÄTTEN NÄR DEN TILLÄMPAS I SKATTEPROCESSEN. handlas som frågor strikt separerade från varandra blir denna samverkan svårare att underbygga. Ett sådant strikt synsätt kan förhindra möjligheten att nå lösningar som genererar balans mellan parterna i processen och som samtidigt beaktar skatteprocessens grundläggande värden. För skatteprocessen där olika typer av intressen behöver tillvaratas, bland annat det fiskala intresset, betydelsen av materiellt riktiga beslut grundade på rättsregler och inte minst rättssäkerhetsintresset, kan ett bevisrättsligt system som öppnar för flexibla och nyanserade bevisbedömningar därför vara fruktbart. Det kan därtill underlätta för domstolen att nå pragmatiska lösningar när det finns behov av det. Sammanfattningsvis konstaterar jag i min avhandling (s. 341 f.) att skatteprocessens och bevisrättens utgångspunkter och målsättningar kan vara svåra att förverkliga inom ramen för samma process, i varje fall om skatteprocessen ska sträva efter lika höga krav på rättssäkerhet som det skatteprocessuella systemet har som målsättning att infria idag. Det är helt enkelt omöjligt att upprätthålla fri bevisvärdering i en process som samtidigt ska vara enkel och snabb genom bland annat tillämpning av schabloniserade regler eller masshanteringssystem. Åtminstone om det ska ske utan att man riskerar att vissa rättssäkerhetskrav, såsom likabehandling eller förutsebarhet, behöver lämna företräde i vissa situationer. Ett fullständigt och ogenomträngligt system som saknar behov av undantagsregler och avvägningar mellan olika intressen har troligtvis inte heller varit lagstiftarens intention. HAR SKATTEPROCESSEN BEHOV AV EN MER REGLERAD BEVISRÄTT? Bevisrätten ska i fråga om bevisvärderingen inte grundas på regler, medan lagbestämmelser är avgöran38 de för möjligheten att beskatta och indriva skatt. Dessa två rättsområden och regelsystem med olika utgångspunkter ska förenas i samma process. Som jag framhåller i min avhandling (s. 432 ff.) väcker det frågan om det finns behov av en mer reglerad bevisrätt när de bevisrättsliga reglerna ska tillämpas i skatteprocessen. Skatteprocessen kräver dessutom regelmässigt att hänsyn tas till den materiella skatterätten. Mot bakgrund av att de materiella skattereglerna tenderar att bli alltmer komplicerade, såväl ur ett nationellt som ur ett globalt perspektiv, blir det nödvändigt att diskutera hur skatteprocessen påverkas av denna förändring, inte minst från ett bevisrättsligt perspektiv. Bevisfrågorna blir knappast enklare av att de materiella reglerna som bevisningen tar sin utgångspunkt i blir mer komplexa. Denna utveckling talar för att det kan föreligga ett behov av fler undantagsregler för att man ska kunna skapa bevisrättsliga anpassningar som är lämpade för den enskilda situationen. Då ges också möjlighet att beakta de grundläggande värden som både skatterätten och skatteprocessen präglas av. På så vis kan förutsebarheten säkerställas, även om regleringen visserligen kan medföra inskränkningar i den fria bevisvärderingen. Det finns alltså olika skäl som talar för att skatteprocessen kan ha behov av en mer reglerad bevisrätt med anpassade regler, inte minst med hänsyn till legalitetsaspekten och vikten av en förutsebar skatteprocess. Ibland kan det bästa alternativet för en bevisrättslig anpassning vara att införa en bevisvärderingsanvisning. I första hand förespråkar jag emellertid att man undersöker om en önskad effekt går att uppnå genom att anpassa reglerna som direkt berör den bevisrättsliga rättstillämpningen, till exempel genom att införa en bevispresumtion. Det sammanhänger främst med att det ofta är enklare att motivera och finna stöd för att anpassa en bevisrättslig rättsfråga, än att inskränka bevisvärderingen och anpassa sakfrågan. När undantag görs från en rättstillämpningsregel behöver inte principen om fri bevisvärdering beaktas på samma sätt, något som kan underlätta när anpassningen ska rättfärdigas. En konsekvens som ökad användning av bevispresumtioner och bevisvärderingsanvisningar kan ge är att alltför stora och omotiverade förenklingar av verkligheten görs. Sådana förenklingar kan i sin tur påverka rättssäkerheten negativt. Det talar å ena sidan för att en ökad reglering av bevisrätten inte är lösningen på de befintliga rättssäkerhetsproblem som finns i skatterätten. Å andra sidan kan risken för förenkling motverkas med med vetenhet om problemet. Det är därför väsentligt att risken för förenkling observeras i rättstillämpningen. Riskerar rättssäkerheten att eftersättas vid tillämpning av en bevisregel av visst slag, bör domstolen överväga att inte tillämpa den. Saknas utrymme att ta hänsyn till rättssäkerhetsaspekter i bevisregeln, har regeln med stor sannolikhet blivit alltför fixerad. Den kan då av denna anledning behöva justeras för att vara tillräckligt nyanserad. För att stärka rättssäkerheten i samband med bevisprövningen i skattemål krävs det alltså enligt min mening ökad reglering av bevisrätten när den tillämpas i skatteprocessen. Det kan, så som jag diskuterar i avhandlingen (s. 346), ske såväl i lag som i praxis. Vid ett val här emellan är min uppfattning att praxis av flera skäl är bäst lämpad för att säkerställa att ett tillräckligt rättssäkert system bildas. Det främsta skälet till detta grundar sig i legalitetsprincipen. Med hänsyn till skatterättens ADVOKATEN NR 6 • 2020