Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK lagbundenhet får det antas förel
igga större risk för ökad bundenhet till reglerna om bevisrätten regleras med hjälp av lagregler, jämfört med om dessa frågor regleras genom praxis. Därtill har domstolen större möjligheter än lagstiftaren att utifrån ett enskilt fall förklara och utveckla sina resonemang, så att nyansskillnaderna i de bevisrättsliga bedömningarna med tydlighet framgår. För att frågorna ska kunna utvecklas i praxis ser jag det nödvändigt att domstolarna, inte minst HFD, diskuterar fler sakfrågor i sina avgöranden. Det följer framför allt av att sakfrågor och rättsfrågor emellanåt behöver diskuteras och avgöras tillsammans. Genom ett strikt förhållningssätt till gränsdragningen mellan sak- och rättsfrågor är risken överhängande att även rättsfrågor som tenderar att innehålla sakfrågeresonemang, till exempel beviskravsfrågor, sällan blir föremål för praxisbildning. Bevisbedömningar i sakfrågorna resulterar ofta i in casu-bedömningar som visserligen inte är lämpade för prejudikat. För att undvika sådan praxisbildning, ställer det främst krav på HFD, men även underrätterna, att uttrycka sig tydligt i domskälen. Domskälen bör vara så generella som möjligt, men tillräckligt preciserade så att nyanseringar framkommer. Så länge HFD uttrycker sig allmänt om bevisvärderingen och lämnar generella anvisningar är risken för konflikt med principen om fri bevisvärdering inte särskilt stor. Skulle HFD börja uttala sig om bevisrättsliga problem mer frekvent, menar jag dessutom att en systematisk, principiell och nyanserad rättsutveckling skulle växa fram, även när uttalandena tenderar att bestå av sakfrågeresonemang. Det skulle öka förutsebarheten. Domstolens domskäl blir således väsentliga för att stärka rättsADVOKATEN NR 6 • 2020 säkerheten i samband med bevisprövningen i skattemål, vilket alltså ställer krav på domskrivningen. Välmotiverade domskäl, där domstolen inte bara beskriver ställningstaganden i de materiella frågorna, utan även reflekterar och beskriver de bevisrättsliga övervägandena, blir nödvändiga. Det är viktigt att domstolen motiverar de bevisomständigheter som ytterst varit avgörande och som vägts in i bedömningen. Ibland kan det också vara relevant att motivera de bevisfakta som inte alls spelat någon roll för den slutliga bevisvärderingen. Domstolarna har fått kritik för bevisvärderingen i skatteprocessen, särskilt av ombuden. Jag menar att det definitivt finns utrymme för förbättringar av skatteprocessen, såsom fler välmotiverade domskäl som i högre utsträckning omfattar bevisvärderingsresonemang. Det skulle stärka rättssäkerheten i samband med bevisprövningen i skattemål. I detta sammanhang bör man emellertid också diskutera vilket ansvar parterna har. Parterna är många gånger de enda som kan uppmärksamma rätten på behovet av ytterligare utredning. De är också de som har det yttersta ansvaret för att tillse att domstolen får en korrekt bild av vad som hänt i det enskilda fallet. För att domstolen ska kunna klargöra bevisvärderingen behöver därför parterna emellanåt ta ett större ansvar för att strukturera och presentera bevismaterialet. Därtill måste parterna ha respekt för domstolens svårighet att uttrycka sig i bevisfrågorna och de gränsdragningsproblem som kan uppstå mellan sak- och rättsfrågor. Parterna bör därför undvika att övertolka HFD:s domskäl, eftersom detta kan leda till onödiga missuppfattningar och felaktiga slutledningar. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att rättssäkerheten skulle stärkas genom fler regler på bevisrättens område när den tilllämpas i skatteprocessen. Legalitetsprincipens krav på förutsebarhet talar framför allt för denna lösning. Samtidigt är det viktigt att värna om den bevisrättsliga friheten i så stor utsträckning som möjligt. När en bevisrättslig reglering är nödvändig, är det därför i första hand intressant att undersöka om rättssäkerhetsproblemet kan lösas genom att anpassa den bevisrättsliga rättstillämpningen. Är en sådan reglering inte möjlig eller lämplig, kan en anpassning av bevisvärderingen vara relevant att överväga. Ser man de bevisrättsliga frågorna som en helhet snarare än enskilda företeelser, så som jag gör, ges större möjligheter att anpassa bevisrätten efter den aktuella situationen. Härigenom skapas också ökad rättssäkerhet där skatteprocessens karaktärsdrag tas hänsyn till. Med det sagt kan jag konstatera att det finns flera skäl som talar för att bevisrättsliga olikheter mellan processerna och processformerna är naturliga. Det motiverar emellertid inte att rättssäkerheten eftersätts. För att värna rättssäkerheten kan de bevisrättsliga frågorna behöva hanteras annorlunda i skatteprocessen. Det innebär att domstolen kan behöva tillämpa andra bevisrättsliga verktyg än vad den vanligtvis gör. Så kan exempelvis ske genom att en bevispresumtion införs som skapar bevisrättslig balans mellan parterna. Ansvaret för att de bevisrättsliga verktygen nyttjas ligger visserligen på domstolarna, men parterna bär ansvaret för att presentera argumenten för anpassningen. En rättssäker bevisprövning i skatteprocessen är därmed ingen omöjlighet. Det ställer dock krav på att både domstol och parter tar ett gemensamt ansvar för att nå dit. Caroline Nordklint Jur. dr i finansrätt 39 FÖR ATT FRÅGORNA SKA KUNNA UTVECKLAS I PRAXIS SER JAG DET NÖDVÄNDIGT ATT DOMSTOLARNA, INTE MINST HFD, DISKUTERAR FLER SAKFRÅGOR I SINA AVGÖRANDEN.