Nöjesnytt Helsingborg 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN IG
GY POP “Post Pop depression" (Caroline/Universal) Bästa låt: “Gardenia" nnnnn James Newell Osterberg Junior är musikens svar på Robert De Niro. Han har snutit ur sig skiva efter skiva. Den ena mer onödig än den andra. Allt medan han simmat ryggsim i sitt förtroendekapital. “Préliminaires" från 2009, där han varvar ballader på franska med ärtiga klarinettsolon, är en av bottenkänningarna. Med detta elände i åtanke är samarbetet med multitalangen Josh Homme ett värdigt fall framåt. Det är ingen märkvärdig skiva. Låtmaterialet är blekt. Det skulle mycket väl kunna handla om överblivet material från någon Queens of the Stone Ageinspelning. Men här finns ett återhållet tonläge som passar den skrynklige skörlevnadskonstnären. Det här är rock som sitter ner. Och farbror Pop verkar uppenbart lättad över att slippa leva upp till rollen som punkens gudfader. Hans baryton rör sig ledigt och sensuellt. I den sävligt gungande “Gardenia" låter han kusligt lik sin mentor David Bowie. Iggy själv har antytt att det här är ett avskedsalbum, i så fall är det ett fint farväl. ANDREAS NORDSTRÖM PRIMAL SCREAM "Chaosmosis" (First International/Playground) Bästa låt: "I can change" nnnnn Primal Scream, i synnerhet bandets frontman Bobby Gillespie, har i drygt 30 års tid varit synonyma med rock'n'roll-myten. De har också rört sig sömlöst mellan nya musikaliska uttryck, från dansmusik till industriell rock via dub. Men inför arbetet med "Chaosmosis" verkar de ha fått soppatorsk. Låtarna känns märkligt oinspirerade, som om någon påmint bandet om att de varit skyldiga att klämma ur sig en ny skiva. Det hjälper heller inte att de tagit hjälp av yngre förmågor som Haim och Sky Ferreira för att ge musiken en injektion. Det känns inte som en slump att skivomslaget pryds av en ung Bobby Gillespie. Att döma av spår som "Trippin' on your love", som hade kunnat vara en alternativ tagning till "Screamadelica"-favoriten "Come together", eller den new wave-doftande "(Feeling like a) demon again" längtar Primal Scream tillbaka till svunna glansdagar. Frågan är bara vart de ska ta vägen härnäst? PATRIK STANELIUS WEEPING WILLOWS "Tomorrow became today" (Razzia/Sony) Bästa låt: "Tomorrow became today" nnnnn Magnus Carlson är fortfarande en av Sveriges bästa sångare, Weeping Willows är fortfarande ett av Sveriges främsta band och tillsammans gör de fortfarande perfekta retropoplåtar. Rent musikaliskt finns det absolut ingenting att klaga på. Grejen är bara att man har hört Weeping Willows göra exakt samma sak flera gånger tidigare och inte sällan med betydligt mer inlevelse. "Tomorrow became today" känns helt enkelt inte särskilt mycket och det är förstås ett problem för ett band som byggt en hel karriär på att beröra publiken med sin musik. Vill man bara ha ett soundtrack till ett par flaskor rött lär dock den här skivan fungera utmärkt. SARA HALDERT DAMIEN JURADO "Visions of us on the land" (Secretly Group) Bästa låt: "A.m A.m"" nnnnn Har du tid över? Bra. För att uppskatta Damien Jurados nya album behövs nämligen en stor portion av just det: tid. Tar man sig den får man en redig dos lågmält, existentiellt kanadensiskt låtsnickeri. "Visions of us on the land" är den avslutande delen i en albumtrilogi, med "Maraqopa" (2012) och "Brothers and sisters of the eternal son" (2014) som föregångare. Och den är i sina bästa stunder drömsk, sökande poprock med genomarbetade texter om personligt sökande, som i Neil Young-doftande "A.m A.m". Men tyvärr är den i sina sämsta stunder introvert, exkluderande och till och med förbaskat tråkig. SARA HALDERT 66 | nöjesnytt