Nollelva 1
First Aid Kit Palomino Kikki Danielsson Ängel med
sorgkant Systrarna Klara och Johanna Söderberg är äntligen tillbaka med ett nytt album. Efter fem års väntan så känns det onekligen bra att Sveriges bäst synkade popduo åter igen är tillbaka i rampljuset, och väntan har inte varit förgäves kan jag meddela. För nya ”Palomino” är verkligen bra. Klart mycket bättre och gladare än föregångaren ”Ruins” som förvisso bitvis också höll klass men inte alls på den här nivån. Den nya gladare och poppigare kostymen, eller stilen om ni så vill, passar faktiskt systrarna ypperligt. Det blir dock aldrig för glatt utan här finns alltjämt det bitterljuva anslaget kvar, lite det som kännetecknar First Aid Kit och faktiskt är det som gör duon så intressant och bra. Albumets styrka ligger i jämnheten. Här finns få låtar som faller ur ramen, det är liksom ingen låt som är dålig utan alla spår har något. Ett par spår bör och ska såklart lyftas fram lite mer. ”Angel”, ”Out Of My Head”, ”Turning Onto You” och ”The Last One” är alla riktigt bra på ett album som verkligen varit värt att vänta på. (JL) Vi är duktiga på att glömma bort våra gamla musikartister, därför är det en välgärning varje gång någon yngre förmåga gör en Rick Rubin och ger en slocknad stjärna en nytändning, som Rubin gjorde med Cash och som exempelvis Björn Olsson gjorde med Alf Robertson. På senare år har den svenska rockern Sulo tagit sig an Kikki Danielsson, som han tyckte hade blivit oförtjänt bortglömd, och de har nu gjort ett antal skivor ihop med ett genuint och mera Kikki-troget material som gett henne en andra karriär. “Ängel med sorgkant” är i grund och botten en bra skiva där Kikki får sjunga country på svenska till ett jordnära komp som utstrålar en äkthet som passar den åldrande sångerskan väl. Men bäst är texterna som nästan genomgående handlar om livets tuffa stunder, om att hamna på botten för att kunna ta sig upp, om ensamhet, om tiden som har gått och om att blicka tillbaka på ett liv som inte alltid blev som man tänkt sig. Det korrelerar väl med sånt som Kikki berättat i intervjuer på senare år och ger den före detta schlagersjungande, joddlande, gladcountrysångerskan en tyngd och relevans som känns helt rätt. Starkare låtar och mer variation i arrangemang och produktion hade dock varit önskvärt, nu flyter låtmaterialet ihop väl mycket, även om texterna räddar upp det hela. (TP) Ola Aurell Apspelets regler Ingen annan svensk artist kommer väl undan med att ha ett öppningsspår med titeln “Jag tror min flickvän är bög”. Men Ola Aurell gör det, och river ner några asgarv på vägen. Och det är han van att göra, han uppträder ju lika mycket på stå upp-kvällar som på visaftnar. Ola Aurell har onekligen en egen stil som är unik inom svensk visa. Det finns andra artister som sjunger låtar med skojiga texter, som exempelvis Thomas Järvheden, men ingen har samma finess i ordvrängeriet, samma torra framförande och samma knasighet i textförfattandet. Även fast jag följt Aurell i tio år och borde vara trött på hans knäppa låtar blir jag fortfarande överraskad och road över hans perspektiv på tillvaron. Han lyckas fortfarande få mig att skratta vilt och skaka på huvudet åt alla absurda låttexter. På nya skivan gör han ungefär som han brukar, möjligen med mer fokus på manligt och kvinnligt än brukligt, och kanske har han även höjt sig en aning musikaliskt. Låtarna känns mer genomarbetade, även om alla fans garanterat lär känna igen sig. När det gäller texterna sjunger han bland annat om att lära Hitler måla så han inte startar andra världskriget, att fira sexdockans dag och om en kille som går runt i en säck och bär slaktarkniv. Ja, ni fattar. Ola Aurell är inte klok, på ett bra sätt. (TP) Les Big Byrd Eternal light brigade PG Roxette Pop-up dynamo! Gillar man repetetivt groove så är Les Big Byrd bandet att spana in. Kvartetten nämns ofta i samma mening som krautrock, rymdmusik och psykedelika men mest skulle jag säga att bandet bygger på Jocke Åhlunds känsla för popmelodier. På det området har han redan visat sin talang i Teddybears och Caesars, och egentligen gör han samma sak här med den skillnaden att han ofta drar ner på texten och upp på gunget och låter låtarna gå på repeat i sju minuter. Svänget sätts i första rummet, och som lyssnare sugs man in i ett stämningsfullt och magnetiskt ljudrum som är snudd på omöjligt att kliva ut ur även om man ville. Nu består ju bandet inte bara av Åhlund utan även av kända namn som Nino Keller från The Slaves och Frans Johansson från Fireside, och tillsammans skapar de en behaglig mix av Neu! och Kula Shaker. Eller en helt ofarlig version av Silverbullit, som man tycker i Göteborg. Själv tycker jag det låter riktigt bra och man måste nog vara stelopererad för att inte hamna i självsvängning när man lyssnar på “Eternal light brigade”. Monotoni kan ibland vara förförisk.. (TP) Poppigt? Ja. Uppåt? Ja. Dynamiskt? Jovars. Så långt har jag grepp om “Pop-up dynamo!”, Per Gessles senaste skivsläpp. Värre är det med artistnamnet PG Roxette, som är desto otydligare. Gessle har tidigare använt sig av namnet Per Gessle´s Roxette för att kunna köra Roxettematerial och dra folk utan att det känns för mycket gravplundring. Och det är väl en sak när det gäller livespelningar, men känns märkligt när han nu släpper ett album med nytt material. Dels såklart för att Marie Freriksson inte längre är med oss, och ett Roxette (med eller utan PG) utan henne är helt enkelt inget Roxette. Men dels för att musiken inte heller låter Roxette. Den som förväntar sig låtar i stil med “The Look” och “Joyride” blir förmodligen besviken, musiken på “Pop-up dynamo!” är mestadels dansvänlig, elektronisk och fluffigt producerat. Roxette har också släppt den typen av musik, men denna platta hade passat bättre under namnet “Son of a Plumber” eller som engelsk soloskiva från Gessle. Materialet är dock oväntat starkt. Det låter fräscht och skivan har flera riktigt bra spår. Svängiga discolåtar och stillsammare ballader. Det kan till och med vara Gessles bästa soloskiva, men något Roxettealbum är det inte. (TP) David Ritschard Rockbotten Första gången man ser David Ritschard är det lätt att tänka: är det där verklig en rockstjärna? För den 33-årige Södersnubben har knappast det typiska artistutseendet. Frisyren ska vi inte ens tala om. Men så hör man honom sjunga, och plötsligt sitter man där knockad. För Ritschard måste beskrivas som ett unikum i det samtida svenska musiklivet. Enklast är att beskriva honom som en countryartist som sjunger på svenska. Och visst får man både slide guitar och texter om krossade hjärtan, men han bjuder också på inslag av rock, crooner och visa, och inte minst finns en förkärlek för frälsningssånger vilket tydligt slår igenom i Ritschards känsliga sångröst. Han har en äkthet i texter och uttryck som förklarar att det här är en sångare som tar sina känslor på allvar. Ritschard har släppt två album sedan 2019, detta är en femspårs-EP där han sjunger om att nå botten, att bo söder om Slussen och tja... sitt krossade hjärta. Och det är oemotståndligt. Vem som än kom på att köra Alf Robertsson, Weeping Willows-Magnus Carlson och Stefan Sundström i en mixer och skapa denna fantastiska sångare ska ha en stor eloge. (TP) NOLLELVA 47