Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren ANNE RAMBERG Den media
la dramaturgin runt Quick kan skada rättsväsendet Förra året avsLUtades med en intensiv och delvis känsloladdad debatt i medierna om tillståndet i rättssamhället Sverige. Intresset orsakades av två program i SVT om Thomas Quick. Temat var att Quick var oskyldigt dömd för de mord han erkänt och att polis, åklagare, domare samt försvarsadvokaten medverkat till detta rättsövergrepp. Det var allvarliga anklagelser som riktades mot rättsväsendet och Quicks försvarsadvokat. Debatten reser viktiga frågor om försvararrollen. Det är för mig såväl omöjligt som olämpligt att ha en uppfattning om huruvida Quick är skyldig eller oskyldig till de åtta mord han erkänt och dömts för av fem domstolar. Det är likaså omöjligt för mig att ha någon som helst uppfattning om huruvida det har förekommit felaktigheter eller slarv under förundersökningarna eller efterföljande domstolsprövningar. Jag har varken läst domarna eller förundersökningarna och inte heller varit närvarande vid någon av domstolsförhandlingarna. Jag misstänker dessvärre att många debattörer delar denna okunskap med mig, vilket inte hindrar dem från att ha mycket bestämda åsikter i ansvarsfrågan. många FöreFaLLer på ibland oklara grunder vara övertygade om inte bara Quicks oskuld utan också att polis, åklagare, domstolar och Quicks försvarsadvokat varit försumliga eller, till och med, medvetet handlat i syfte att få Quick felaktigt dömd. De som, rätt eller fel, tror på Quicks oskuld antyder att rättsröta råder och att vi står inför århundradets största rättsskandal. Låt mig med anledning av Quickdebatten gör några allmänna observationer. Det räcker inte att en tilltalad visar sig ha ljugit när han erkänt de brott han dömts till ansvar för, för att hävda att den tilltalade blivit felaktigt dömd. Han kan mycket väl vara rätt, om än oskyldigt, dömd. En 4 annan sak är att den dömde i efterhand kan ha goda skäl att ansöka om resning. Om så är fallet beträffande Quick har jag givetvis ingen uppfattning om. Det har framförts olika ståndpunkter om hur Quicks försvarsadvokat skulle ha agerat och vilka skyldigheter en försvarsadvokat i allmänhet har i de fall där den misstänkte erkänt ett brott. Försvarsadvokaten har en mycket svår roll. Jag har inte underlag för att bedöma hur Claes Borgström skötte sina försvararuppdrag. Det ankommer heller inte på mig att i detta sammanhang recensera hans försvararinsats. Men det finns anledning att i denna kontext göra några generella påpekanden om advokatrollen och försvararuppdraget. advokaten har, inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar, en absolut lojalitetsplikt i förhållande till sin klient. Det betyder att det är klientens intresse som skall tillgodoses. Som huvudregel gäller också att advokaten skall följa klientens instruktioner. Advokatens uppgift är inte att positivt verka för att sanningen skall komma fram. Det tillkommer inte advokaten att uppträda som åklagare eller domare. Dessa roller innehas av andra. Försvarsadvokatens huvuduppgift är i stället att granska åklagarens bevisning och se till att allt som talar till den misstänktes förmån kommer fram, att identifiera alternativa hypoteser, att om möjligt verka för att förundersökningen läggs ned och åtal inte väcks, samt att i förekommande fall argumentera i påföljdsfrågan. Detta är den normala situationen i brottmål där klienten förnekar brott. Advokaten har i allmänhet inte någon undersökningsplikt. Han kan normalt ta uppgifter som klienten lämnar för goda, såvida inte särskilda skäl föranleder det. Advokaten får således i varje enskilt ärende bedöma om Advokaten Nr 1 • 2009